1. Girls (HBO)
Min mor dog i december. Allt hände chockerande hastigt och först efteråt insåg vi att vi nog hade sett, men inte riktigt registrerat, signalerna om att något hade varit fel. Så jag är väl överkänslig när Döden kommer upp som tema i Girls. Men jag tror inte det bara var temat för senaste avsnittet utan för hela säsongen.
En säsong som just nu får mycket kritik för att inte ha någon riktning. Själv tycker jag alla som kommenterar Girls är ungefär som Hannah själv, när hon pratar med sin pappa i telefon, och han säger något som knappt når fram till Hannah, och tydligen inte till Girls-fansen heller.
Han har opererat bort ett födelsemärke, och det är uppenbart att man gör en poäng av hur Hannah halvt missar detta (och bara citerar hans mer allmänna uttryck, »the procedure«, nästan som ett led i hennes bokrättighetsproblem). Det är egentligen inte särskilt subtilt, så icke heller tonfallet i pappans halvkvävda info om födelsemärket, så det förvånar mig att kritiken mot bristen på drama kommer just som vi fått den hittills tydligaste signalen om att Hannah står inför något verkligt livsavgörande stort och omvälvande. Och självupptagenheten som tema, som Tobias här på TVdags skrivit om tidigare, får ju också ett högre syfte i detta scenario.
Jag pratar alltså om Hannahs pappas död. Kanske behövde sägas rätt ut, med tanke på hur klagande Girls-fans närmast blivit delaktiga i plotten, i det att de bara sett det Hannah ser, blott i en egen självupptagenhet hör Hannahs självupptagenhet.
2. Looking (HBO)
Nu har jag växt ihop med den här serien, vars ton börjar kännas som något jag oftast saknar i tv-utbudet – ett vardagligt vuxendrama. Jag minns saknaden när Thirtysomething lagts ner 1991, som sträckte ut sig i nästan två decennier, och sedan återuppstod när Men of a Certain Age lades ner 2011. Det är något med drivet och engagemanget i vardagsstorylinesen om jobb, vänskap och sex i Looking, och med dess ensemble av rollfigurer som är som vanliga människor är. Irriterande, varma, jobbiga, roliga… men mest bara vanliga.
Senaste avsnittets interiörer och förvecklingar från Patricks (Jonathan Groff) speldesignerjobb breddade perspektivet perfekt. Och så dök – på tal om Men of a Certain Age – Scott Bakula upp i bastun. Nog känner man att Dom (Murray Bartlett) kommer att hitta sin affärspartner för den nya restaurangen i denne Bakulas blomsterhandlare?
3. Broad City (Comedy Central)
Vet inte om detta var »det stora weed-avsnittet« eller om alla avsnitt är stora weed-avsnitt… men infallen och dialogen är avhängiga rusets upplösande av logik. Genialiteten är att allt ändå tar sjaskig plats mitt i en helt vanlig småsur New York-vardag.
4. New Girl (Fox)
Två snabba avsnitt på tre dagar, och plötsligt var hela säsong 3 på rätt spår igen. Nu hade jag visserligen stort nöje av serien även under hela hösten, jag är nämligen så jäkla förtjust i maneren som serien är skriven med, och för, men håller också med den allmänna åsikten att hela Jess & Nick-storyn sackade efter och famlade efter fokus. Men i veckan kom först en underbar Prince-cameo-novelty full med typiskt episk-kufiska New Girl-idéer (»Fire and ice«!), sedan en kaotisk sängkammarfars med klimax i förväxlingsdramatiken mellan Schmidt, Coach & Winston… eller ska vi säga Schmidt, Schmidt & Frank… Scabopolis!
5. Jills veranda, Nashville (SVT)
En av de bästa verklighetsscenerier jag sett i svensk tv någonsin, i gårdagens avsnitt: Jill och Skizz under ett paraply, sjungande Eli Young Bands Crazy Girl för det livsstukade paret utanför deras husvagn, i kvällsregnet… Och hela produktionen är så ofattbart rik på detaljer, finess, känslor, idéer.
6. House of Fools (BBC)
Det sveper en närmast postmodernistisk 1970-tals-sitcom-retro-våg över brittisk tv just nu, från Graham Linehans Count Arthur Strong (som toppade min årsbästalista 2013) till denna Vic Reeves och Bob Mortimers nya tour-de-force, innehållande alla deras surrealistiska vaudeville-trademarks men också den här tonen av vintage BBC-sitcom, komplett med 1970-talsledtema, studio-hemmiljö bestående av hall, kök och vardagsrum plus två grannar, och en studiopublik på suveränt humör. Men den totala galenskapen spränger alla ramar och man kollar med en kittlande nervositet inför vad som ska hända. Tänk att Vic and Bob fortfarande känns så oförutsägbara, unika och vitala!
7. En clown till kaffe (Kanal 5)
Har inte skrattat så hårt åt svensk tv-humor på jag vet inte hur länge… det var alltså Anna Blombergs dag förra veckan, och när hon lät gänget dansa »hiphop för tanter« brast alla fördämningar hemma i, eller strax nedanför, vår tv-soffa när jag och elvaåringen trasslade ihop oss i magknip på golvet. I synnerhet när Felix Herngren – så underbart uselt orytmisk – att han i stället för hiphopswagger resignerade i nån sorts Papi Raul-gång. Men hela timmen var skarpt underhållande och Anna Blomberg allmänt fantastisk.
8. Banshee (FX)
Efter en lite avvaktande säsongsinledning brakade Banshee loss igen i tredje avsnittet och det senaste, fjärde, var helt i nivå med det bästa från förra säsongen. Magnus Blomdahl utvecklar detta i en längre analys här på TVdags i kväll!
9. The Following (Fox)
Det alltför kackiga från säsong 1 är borta. Men inte ersatt med någon finess, direkt – utan med bisarra doser psykstörd mördarnjutning; senast med klimax i en sjuk, sjuk mor-och-dotter-historia. Matchas dock antagligen redan i nästa avsnitt av en sjuk, sjuk mor-och-tvillingsöner-relation…
10. The Fosters (ABC Family)
Fortsätter att övertyga i den svåra konsten att göra familjevänlig mainstream av icke-normativa ämnen, där det nya tillskottet av en ung transperson forsätter att gnistra av relevans i en beundransvärt skickligt skildrad storyline.
Bara att Callie så naturligt refererar till Cole som »han« och »honom« känns stort i relation till hur överhuvudtaget frånvarande ämnet annars är inom drama-tv.