Den amerikanske skådespelaren Irwin Keyes är död, 63 år gammal. Någon jättekänd filmstjärna blev aldrig Keyes, han fick för det mesta nöja sig med småroller som kanske hade en eller ett par repliker, men han hade ett sånt där säreget utseende som man aldrig glömmer. Mest var han verksam inom skräckgenren – hans imposanta kroppshydda och kraftiga käkparti, konsekvenser av den tillväxthormonrelaterade sjukdomen akromegali som slutligen tog död på honom, lämpade sig särskilt väl för den typen av filmer.
Keyes är med i tre scener – mest minnesvärt då han avlägger besök hos en köpt boxare som vägrat lägga sig, beväpnad till tänderna med allsköns vapen, och lurar sig förbi en vakt genom att peka på en liten PRESS-lapp nedstucken i hattbrättet.
Keyes filmkarriär började 1978 och höll på fram till hans död, och på IMDb läser jag namnen på alla personer han gestaltat under åren. Ett visst mönster uppstår: »Big Frank«, »Transylvania Character«, »Monster«, »Bouncer«, »Biff«, »Gangster«, »The Beast«, »Creepy Passenger«… För det mesta rollfigurer utan efternamn. Eller förnamn för den delen.
Jag tittar på den långa listan, som sträcker sig från 1978 års Manny's Orphans (»Shove«) till 2015 års Portend (»Sebastian«), och det slår mig att hur väl jag än minns Keyes själv har jag svårt att placera honom i en specifik film, i en specifik roll. Hans CV innehåller massor av filmer som jag sett och uppskattat, det är en eklektisk blandning som inkluderar allt från The Warriors och Stardust Memories till Intolerable Cruelty och Lucasartsklassikern Sam & Max Hit the Road (!). Till och med mitt älskade Eagleheart var han med i, påminns jag om. Men det är ju inte från någon av dessa produktioner jag minns honom! Jag nagelfar listan. Jag har det på tungan.
Till slut kommer jag på det. 1982 spelade Keyes en gangster som heter Luca i ett avsnitt av Police Squad!, Zucker-Abrahams-Zuckers enastående föregångare till Den nakna pistolen-filmerna. Keyes är med i tre scener – mest minnesvärt då han avlägger besök hos en köpt boxare som vägrat lägga sig, beväpnad till tänderna med allsköns vapen, och lurar sig förbi en vakt genom att peka på en liten PRESS-lapp nedstucken i hattbrättet. Jag måste ha sett det avsnittet femtio gånger. Ett sånt ansikte glömmer man inte i första taget. Keyes dyker upp i tredje minuten här (SPOILER: han möter sitt öde i en bastu efter ca tjugo minuter):
Se där vilket intryck en minimal roll i ett enskilt TV-avsnitt kan göra.