En serie som utspelar sig i musikbranschen och som kanske har något att lära Nashville? Detta påstående kom från en skribent på Yahoo TV och måste naturligtvis undersökas lite närmre. Även om vissa av de sju sakerna kunde kommenteras och avfärdas direkt, så krävde några att jag faktiskt började titta på Empire. Till skillnad från Linus, Kjell och andra Empire-fans här på TVdags har jag alltså inte gjort det tidigare, men nu när serien tillgängliggjorts på Viaplay var det dags!
Listan på saker som Nashville tydligen hade att lära sig var följande:
1) Burn through stories
2) Juliette ain’t Cookie enough
3) Rayna isn’t Lucious enough
4) Use your guest stars better
5) The music shouldn’t be use in place of characterisation
6) Whatever happened to Deacons alcoholism
7) Get rid of characters
Vi tar dem i ordning – och således ur en skeptisk Empire-novis men redan övertygad Nashville-fans synvinkel!
Efter att bara ha sett tre Empire-avsnitt är det svårt att avgöra tempot, den håller fortfarande på att bygga upp storyn, men är det något jag gillar med Nashville så är det att man låter berättelserna ta sin tid. Så handlar också Nashville om personer som utvecklas, växer och förändras och detta tar tid. Det gör det desto mer tillfredställande när historien kommer till en vändpunkt. Naturligtvis är ett raskt tempo och rafflande dramatik också underhållande, det beror ju helt enkelt på vilken typ av story man vill berätta.
Empires Cookie verkar vara en överlevare, precis som Nashvilles Juliette, och båda fightas med näbbar och klor (och Cookie även med kvastar) för att nå dit de vill. Men jag tycker nog att detta utagerande beteende är mera charmigt hos en 25-åring som kämpar för att övervinna sin dåliga självkänsla, än hos en 50-åring som kämpar för att få tillbaka sin man. Men visst Cookie, du har suttit i fängelse i 17 år för hans skull, så kanske du är ursäktad.
När det gäller gästskådespelare så var jag heller inte så förtjust i Christina Aguileras inhopp i Nashville, men fann i alla fall hennes karaktär intressantare än Naomi Campbells.
Och nej, Nashvilles Rayna är inte som Empires Lucious, och jag skulle vilja säga att hon inte är som någon annan huvudperson. Lucious agerar och skapar dramatik och så brukar det vara, men Rayna, ja hon är den som reagerar och försöker ställa till rätta. Jag har inte tänkt på det tidigare, men det passar faktiskt precis med min fundering kring Rayna som introvert. Introverta reflekterar mer än att de uttrycker högt och ljudligt vad de tänker. De reagerar snarare än initierar, tänker innan de pratar och lyssnar mer. Introverta karaktärer ser vi sällan som huvudpersoner, så det är bara på tiden.
När det gäller gästskådespelare så var jag heller inte så förtjust i Christina Aguileras inhopp i Nashville, men fann i alla fall hennes karaktär intressantare än Naomi Campbells, som liggandes på en divan ber sin arton-åriga pojkvän om att våga gå ut med deras förhållande. Men jag har förstått att både Courtney Love och Mary J Blige dyker upp och det lovar ju bättre.
Om vi pratar om hur musiken används i serien, så vill jag bara nämna att efter tre avsnitt av Nashville hade vi redan fått tre klassiska låtar If I Didn’t Know Better, No One Will Ever Love You och Fade Into You, varav de två förstnämnda låtscenerna i sig är klassiker. Empires musik så här långt har varit mycket bra, ingen tvekan om det, och jag hoppas verkligen att musiken och låtarna blir lika integrerade i historien som i Nashville.
Tydligen så är Empires förhållande till knark och missbruk helt annorlunda än i Nashville, så långt har jag inte kommit än, men om någon hävdar att Deacons alkoholism inte var det som kom emellan Rayna och Deacon, också i säsong tre, så undrar jag denne har fattat någonting om vad serien handlar om. Sista punkten håller jag delvis med om. Nashville har haft lite för många karaktärer. Dock vill jag verkligen inte att man tar efter Empire och dödar dem, som i fallet med Bunkie. Fyra personer har redan dött en våldsam död i Nashville (faktiskt var ju dubbeldöden i säsong 1 knarkrelaterad), och jag är glad att man äntligen hittat andra sätt att skriva ut överflödiga karaktärer.
Det här blev mycket om Nashville, men summan av kardemumman blev att jag undrar om denne skribent på Yahoo TV faktiskt tittar på Nashville, för det blir ju glasklart att det här är två serier som berättar helt olika historier. Jämförelsen går ut på att Nashville borde vara lite mer crazy, som Empire, men Nashvilles styrka är just att den är nyanserad och den låter historierna ta tid att berätta. Empire är någonting helt annat, här är det dramatik, svartsjuka och intriger i ett helt annat sammanhang. Faktum är att om man ska jämföra någonting, så för den mycket mera tankarna till 80-talets primetime soaps.
Cookie är Dynastys Alexis (och jag är inte den första som noterat detta), kvinnan som plötsligt kommer tillbaka och gör i stort sett vad som helst för att få tillbaka kungariket, eller mannen, som är det hon egentligen vill ha tillbaka, och familjen. Vi har även den homosexuelle sonen, som inte accepteras av pappan. Vi får hoppas att inte Jamals pojkvän, Michael, går samma öde till mötes som Luke i Dynasty dock. Och om vi fortsätter att jämföra med Dynasty, så skulle jag skulle inte bli det minsta förvånad om det dyker upp ytterligare ett barn snart som ska konkurrera med syskonen.
Vad jag efter mina tre avsnitt gillar bäst med Empire är relationen mellan de två yngsta bröderna, så olika och gjorda till motståndare av sina föräldrar. Detta påminner mig faktiskt om en annan primetime soap, en av min absoluta favoriter, Dallas, som faktiskt handlade om precis det, två bröder som konkurrerade, den ene som var pappas favorit och den andre som gjorde allt för att bli det. Det ska bli spännande och se hur Hakeems (pappas favorit) och Jamals (mammas favorit) story och relation utvecklas när de ställs emot varandra, för det är ju ingen tvekan om att de faktiskt hyser kärlek för varandra.
En annan likhet med 80-talsserierna måste vara kvinnornas agerande. I början av andra episoden står två unga sångerskor på scen tillsammans och spelar in en video. Hakeems kanske flickvän, Tiana, som vi än så länge bara sett några mer eller mindre avklädda glimtar av sjunger »I’m looking for a hot boy, so I can be a hot girl. If you can be a bad boy, then I can be a bad girl« tillsammans med en annan ung artist ur Lucious stall. Av någon anledning, som i alla fall inte avslöjas för oss tittare, så börjar de två unga tjejerna gnabbas på scen. Jaja, det är väl normalt tjejigt beteende, två unga tjejer i karriären kan väl inte bara vara trevliga mot varandra utan anledning.
Vidare har vi vice borgmästaren som gladeligen tar betalt i natura, och så Lucious nya kvinna, Anika (jag var tvungen att kolla upp hennes namn, det hade gått mig helt förbi). Att hon är svartsjuk är helt förståeligt, vem skulle inte vara det när Cookie gör allt för att visa att hon vill ha tillbaks sin man. Då är det naturligtvis allra bäst att spatsera ut i hallen, låtsad överraskad av att ex-frun är där, i sina sexigaste svarta underkläder för att riktigt demonstrera vem som är Lucious kvinna nu. Denna catfight mellan kvinnorna fortsätter tröttsamt genom de första avsnitten. Uråldrigt och tråkigt! »He probably will drop me, when I’m your age.« Snark, jag sover nu!
Äldsta sonen, Andre, har vi börjat förstå att han kanske inte är riktigt så hygglig som han verkar. Frun, Rhonda (var tvungen att kolla upp hennes namn också) verkar också vara drömkvinnan för honom, den moderliga som tar hand om honom och ser till att han äter sin medicin, och samtidigt älskarinnan som vänder rumpan till när så önskas. Det här kan naturligtvis utvecklas till nåt intressant, en studie av ett äktenskap, om vi får lära känna de båda lite djupare. Jag tänker genast på Dallas igen och på JR och Sue Ellen vars två äktenskap var katastrofer och där det hade varit lätt att helt avfärda Sue Ellen, hade det inte varit för Linda Grays fantastiska portätt av denna osäkra, något labila, kärlekstörstande kvinna.
Lucious är Jock, JR och Blake i ett, fast ändå inte, dock fadern och patriarken som vill styra och ställa allt.
Om Cookie längtar jag efter att få veta lite mer, att bara göra henne till en »badass woman« gör henne inte intressant, speciellt inte när hon samtidigt verkar behöva hjälp med både det ena och detta andra, begravningar och att snoppa av otrevliga manliga kommentarer. Jag vill förstå vad som får henne att vara ömsom så brutal, ömsom så beroende. Lucious är Jock, JR och Blake i ett, fast ändå inte, dock fadern och patriarken som vill styra och ställa allt. Att göra Lucious sjuk i ALS känns dock vågat och ovanligt. Inte bara är det så att det nästan alltid är kvinnor som får spela heroiska sjuklingar (ett undantag är just Nashville), men att också ge mannen en sjukdom med ett brutalt sjukdomsförlopp som det inte finns något botemedel för.
Det är bara att konstatera att Empire och Nashville är två serier med helt olika fokus på story och karaktärer. Om du vill läsa den enfaldiga artikeln från Yahoo TV som triggade den här texten så finns den här. Mer om Nashville säsong tre har jag skrivit om på TVdags här och kolla här om du vill läsa vad TVdags skrev om pilotavsnittet av Empire tidigare i år.
Nya avsnitt av Empire görs tillgängliga på Viaplay varje fredag och tre säsonger av Nashville finns redan på Viaplay!