När ett virus utplånat alla människor över 13 år ser vampyrerna sin chans och återvänder ut i ljuset för att blixtsnabbt ta kontrollen över jorden. Människorna och vampyrerna når en överenskommelse – om kvarlevande personer donerar blod till vampyrerna, så ska ingen behöva dö. Under dessa omständigheter hålls människor fångar i de underjordiska ruinerna av vår egen civilisation.
Den är också lite av »föregångaren« till Attack on Titan som är en mer utvecklad, unik version av genren.
12-årige Yuichiro och hans vän Mikaela är de äldsta inneboende på ett barnhem i underjorden. En dag bestämmer de sig för att fly tillsammans med barnen där, men de kommer inte så långt. Alla de yngsta barnen dödas av en vampyr, och för att rädda Yuichiro så offrar även Mikaela sitt liv. Yuichiro lyckas fly och går med i Japans kejserliga demonarmé – en organisation som försöker slå tillbaka mot vampyrerna. Fyra år senare är hans utbildning närapå färdig och hans sökande efter hämnd kan börja.
Efter ett otroligt (och otroligt mörkt) första avsnitt som sträckte sig fram till att Yuichiro lyckas fly och räddas av armén, så var resterande tidiga avsnitt av Seraph of the End en enorm besvikelse som nästan kan få en att vilja hoppa av serien. Handlingen hoppar fyra år fram direkt i början av avsnitt 2, och plötsligt befinner sig Yuichiro i skolbänken och serien har fått en mycket mer skämtsam ton, typisk för skolanimeer. Det är en alltför skarp kontrast mot avsnitt 1, och det måste funnits något bättre sätt att presentera Yuichiros medsoldater i måndemonkompaniet på.
Då jag inte läst mangan som serien baseras på, så vet jag inte om detta tidiga snedsteg ska beskyllas på manusförfattare Seko Hiroshi eller mangans ursprungliga manusförfattare Kagama Takayi, men den som har tålamod och tar sig igenom avsnitt 2 och 3 kommer finna en serie som dels utnyttjar vissa speciella egenskaper hos vampyrer till att skapa väldigt bra drama, och som dels har en intressant version av kampen mot vampyrer – en version där vampyrerna är beväpnade med moderna vapen.
Det är svårt att inte jämföra med en annan postapokalyptisk anime som sändes härom året– Attack on Titan – där titaner (eller jättar, beroende på översättning) dyker upp, tvingar in människor i befästa kolonier, står över oss i näringskedjan och är allmänt jävliga att ha och göra med. Seraph of the End är en väldigt bra serie när den väl kommer igång på allvar, men den är också lite av »föregångaren« till Attack on Titan som är en mer utvecklad, unik version av genren. Vampyrerna i Seraph of the End må ha skjutvapen, men de är tänkande varelser som kan uttrycka tankar och åsikter och vi vet alltför väl hur de fungerar och varför dem äter oss. Jämför med titanerna i Attack on Titan som är till synes tankelösa monster – obegripliga och konstiga. Människorna i serien är inte ens säker på varför titanerna äter dem då deras biologi inte verkar behöva det. Vampyrerna framstår plötsligt som lite tråkiga i jämförelse med de läskigare maskinliknande titanerna.
Men trots att Seraph of the End knappast är nyskapande, så är det en väldigt bra serie väl värd att kolla in om man är på misantropiskt, masochistiskt humör och vill se människorasen få stryk av en överlägsen varelse.
Seraph of the End sändes på Tokyo MX i Japan och går att streama hos amerikanska Funimation.