Varför Tyrant är en så pass stark serie – trots att det är en känslosåpig israel-amerikansk Mellanöstern-skildring, med allt vad det innebär – gick jag igenom i hyfsad detalj förra säsongen. Nu när säsong 2 är i gång är det ett annat slags detaljarbete jag fastnar för. Eller, fastnar på, rättare sagt.
Rent allmänt så har säsong inletts minst lika starkt som den förra slutade, och av samma skäl: tack vare känsloskärpa snarare än tankeskärpa. Framför allt premiäravsnittet var, scen för scen, perfekt författat – en serie av reaktioner och konsekvenser som driver handlingen framåt tack vare att tittarens känslor blir själva berättarbränslet.
Vem skulle på riktigt ta sig an pusslet så här, lägga den omöjliga himlen först och vänta så länge med en av de enkla tornbitarna?
Så, med tanke på hur väl avvägt Tyrant-produktionsteamet vässar detaljerna – hur kommer det sig att de zoomar in på ett så osannolikt Eiffeltornspusselbygge halvvägs in i avsnittet? Scenen i sig är magnifik; Bassams hustru berättar för en kollega om bröllopsresan till Paris som snöade bort, kollegan säger »some bad trip kharma…«, och hustrun returnerar med deprimerad galghumor, och en replik som sammanfattar hela säsong 1:
»Yeah. I have that problem.«
Men framför sig har hon alltså ett enormt pussel föreställande Eiffeltornet centralt och en hopplöst stor, nyanslös mulen himmel runtom. Och vem skulle på riktigt ta sig an pusslet så här, lägga den omöjliga himlen först och vänta så länge med en av de enkla tornbitarna?
»Biten är väl borttappad«, säger min fru som inte kollar Tyrant men responderar på mitt gnäll i tv-soffan. Och det är ju faktiskt en förklaring som håller. Att jag inte tänkte på det…
Nu är det knappast så att produktionsteamet lagt ett sådant minutiöst pussel av alla scendetaljer att man medvetet författat ett så onödigt långsökt vardagsrealistiskt scenario med en borttappad pusselbit. Tyrant har inte den typen av finlir. Jag tror inte någon dramaserie överhuvudtaget har det – it's all in my head… Å andra sidan har man ansträngt sig med alla andra detaljer i scenen, i synnerhet tajmingen i hur dialogen och backstoryn drar in Paris och samtidigt sömlöst skapar en bild av längtan och invand kärlek bara genom en inklippt närbild på pusselmotivet.
I säsongspremiären av True Detective fanns ett sånt här störningsmoment: när snutarna går in i den försvunne politikerns hem och varenda målning på väggen, i alla rum, hänger lite på sniskan.
Jag kan bli galen ibland på tv-fans som bashar serier på grund av »overkliga« eller »ologiska« detaljer – men då aldrig scenografidetaljer, utan typ: »Hur trovärdigt är bikergänget i Sons of Anarchy ?« Personligen har jag mycket lättare att acceptera luckor i manus eller storypremisser, eftersom jag accepterar sånt som en del av en snäv inramning av ett serieuniversum. Men scenografidetaljer går utanför det. De ska ingå i en annan, mycket mer grundläggande, illusion. Det vore mer förödande för Deadwood om rummen röjdes som kulisser på grund en glömd Iphone i bildkant, än om Swearengen är bokstavligt larger-than-life.
I säsongspremiären av True Detective fanns ett sånt här störningsmoment: när snutarna går in i den försvunne politikerns hem och varenda målning på väggen, i alla rum, hänger lite på sniskan. Här ska man alltså visa att hemmet sökts igenom, men är det troligt att precis varje tavla sedan hänger precis lika snett – ja, lika perfekt snett?
För att kunna fortsätta titta utan irritation måste jag snabbt hitta – det vill säga hitta på – en förklaring som är plausibel för mig precis där och då. Jag bestämmer mig för att kidnapparna letat efter ett kassaskåp eller något annat som skulle kunna vara dolt bakom en tavla. Jag till och med hör skurkarnas röster inom mig, den ena säger: »Hey, kollar du alla tavlorna?«
Ungefär som min fru ger mig en trovärdig förklaring till ett pusselproblem som egentligen inte existerar och inte har den minsta betydelse för seriens narrativ.
Men vissa saker klarar jag inte av att komma runt. Det händer att ett försök att börja följa en ny serie havererar direkt när något bara är för slarvigt. Som när USA Network-konspirationsdramat Dig i våras efter fem minuter zoomade in den här bilden, i en Interpol-case file:
Ja, ni ser: »Fugitive« felstavat på ett sätt jag bara inte kan tro skulle förekomma på riktigt. Den enda bortförklaringen jag kan komma på är att mappen syftar på den 20-årige grime-rapparen Fugative, men den blir för långsökt även för mig, så det var – trots Jason Isaacs – adjöss direkt med Dig.