För tjugosex år och tre veckor sen gick Döda poeters sällskap upp på bio i USA, och fick sen årets Oscar för manus (plus nomineringar för film, skådespelare och regissör, plus massa andra statyetter). Sen dess har otaliga mikrogenerationer ungdomar sett och inspirerats av den. Det är en styrka med en film som utspelar sig i en lagom avlägsen dåtid – det kan lindra effekten av tidens gång. 1959 är abstrakt länge sen; det är nästan lika fjärran för en femtonåring i slutet av åttiotalet som det är för en femtonåring idag; det känns inte som att det åldras på samma sätt som axelvaddar och sneda hästsvansar.
Uppmaningen att fånga dagen och njuta den nu ligger snarare i systerfrasen memento mori. Kom ihåg att du ska dö (och kan göra det när som helst).
Det går att störa sig enormt på bortskämda rikemanspojkar och överentusiastiska lärare, men det ska mycket till för att inte ändå svepas med av drömmen om något mer, om att ifrågasätta sanningar och auktoriteter och sätta sin egen kurs i livet, både för dagen och för framtiden. Av frustrationen och rädslan för att göra just det, känslan av att flyta och driva och tappa bort sig själv i alla stormar som piskar både inuti och utanför.
Filmen är full av både rena citat och iscensatta filosofier som är tacksamma att ta till sig, oavsett ålder. Riv ut introduktionen. Se saker ur nya perspektiv. O captain! My captain! Hitta din röst. Make your lives extraordinary.
Carpe diem, då? Att suga musten ur livet? Horatius säger faktiskt inte bara fånga dagen – han säger »fånga dagen, lita inte på morgondagen«. Det brukar tolkas som: Skjut inte upp njutning eller viktiga saker, du vet inte att du kommer att få uppleva framtiden. Men i helheten handlar texten egentligen mer om ödet och förutbestämmelse – lita inte på att saker kommer hända av sig själva, utan ta tag i framtiden själv. Uppmaningen att fånga dagen och njuta den nu ligger snarare i systerfrasen memento mori. Kom ihåg att du ska dö (och kan göra det när som helst). Ett budskap som är närmast omöjligt för en sextonåring att ta in, oavsett hur mycket man tänker på döden – tills det plötsligt är så väldigt verkligt att allt går sönder.
Går det då att skriva om Döda poeters sällskap utan att tänka lite extra på Robin Williams? Som levde med både stunden och döden som följeslagare, på varsin axel? Som levde stort, med ett yawp, tills han inte hade luft kvar att yawpa med? Som, lustigt nog, tre år tidigare hade spelat in en film som faktiskt hette just Seize the Day? Nej. Och det går nog inte att se om den utan att tänka lite extra på döden, på en Puck på scenen, en Puck i kulisserna och en Puck som var allt annat än en skugga, oavsett om han misshagade eller inte.