Det är med brant stigande förvåning vi följt inte bara landslagets usla VM-spel i Kanada utan framför allt förbundskaptenens chockdykning från demokratisk feelgoodälskling till lumpen riddare av bortförklaringar – bortförklaringar som dessutom riktats mot spelarna.
Som PR för svensk damfotboll har gruppspelet varit en direkt katastrof. Ett fegare, segare, sämre svenskt landslag har inte skådats sedan »Åbys« promenadfotboll i Argentina 1978 och landskampsåret 1980 då vi fick dängstryk med 0–3 mot Nordirland och påbörjade den långa sviten av VM-missar.
Det desto fegare tjänstefelet är att Sundhage, från och med tappet mot Nigeria och genom hela gruppspelet, konsekvent skyllt på spelarnas psyken.
Större delen av den svenska VM-publiken försvann efter läckaget i Nigeria-premiären – från 1,6 miljoner till 184 000 som såg USA-matchen, som visserligen gick mitt i natten men där TV4 har en halv miljon tittare som målbild. Mot USA må Sundhage ha knutit näven över en poäng, men som natt-tv var det förödande att se ett så passivt landslag prestera noll (0) avslut mot mål – i den sista, avgörande gruppmatchen mot Australien sjönk tittarsiffrorna i botten: 159 000.
Symptomatiskt kom det största svenskjublet hittills under VM utan svensk inblandning: när Brasilien tog tre poäng mot Costa Rica vilket gjorde att Sverige lindansade vidare till åttondelsfinal som på den allra sista platsen bland grupptreorna.
Therese Sjögran kallade pärsen – efter alla missade brassechanser och ett avgörande först i slutminuterna – för »det värsta jag gått igenom i min idrottskarriär«. Även detta är symptomatiskt. Nyckelspelaren Sjögran tycker alltså att detta var värre än de egna insatserna mot Nigeria, USA och Australien. Rätt svar borde ha varit: »Det var en pärs, men ingenting mot skammen jag känner inför vårt eget uppträdande hittills.«
Men när det gäller uttalanden är spelare ursäktade. Förbundskaptener är det inte.
Pia Sundhage har byggt laget fegt och kontraproduktivt och står handfallen när den konservativa centrallinjen med Fischer, Seger och Schelin hackat sönder, men det är hennes jobb att ta ut en trupp och en startelva och det har hon ju gjort. Det desto fegare tjänstefelet är att hon, från och med tappet mot Nigeria och genom hela gruppspelet, konsekvent skyllt på spelarnas psyken. Själv har hon tidigare stoltserat med att (via kvacksalveriet med »livscoachen« Mia Törnblom) satsa på att bygga upp spelarnas mentala styrka, men nu när hon menar att denna snarare brutits ner så »glömmer« hon sin egen skuld. Hon till och med skyller den kramp som spelarna av fullt naturliga skäl drabbats av i hettan, som sannolik konsekvens av nedträning och dålig återhämtning, på att spelarna är mentalt veka som inte klarat av »pressen« – som är lägre på ett svenskt damfotbollslandslag än på de flesta andra svenska landslag.
Svenska medier har återrapporterat detta neutralt, och ifrågasatt det svenska spelet. Man borde ha ifrågasatt Sundhages påhopp på spelarna minst lika mycket.
Vi gillar Pia Sundhage och tror hennes erfarenhet kan bli svår att ersätta. Men om hon med värdighet ska fortsätta kontraktstiden ut som förbundskapten bör hon uttrycka offentlig självrannsakan och acceptera det egna ansvaret för att grundläggande förberedelser brustit.
Åttondelsfinalen i fotbolls-VM Tyskland–Sverige sänds på TV4 i kväll kl 21:50.