Eva, Brasse, Magnus återförenade.
Det låter som en fin första tanke nu när även Magnus Härenstam avlidit. Men faktum är att min allra första tanke var:
Torpederna säsong 2 då?
Jag längtade ju så förbannat efter att få återse Magnus där, som den stingsligt stressade veterinärsvärfarsan, fräsande motvilligt indragen i kriminella handlingar ihop med den lika motvillige Torkel Petersson.
Det är nog det finaste ändå. Att han var så bra, så aktiv, så kreativt starkt levande ända in i kaklet, trots långvarig sjukdom.
Som han briljerade när han skulle försöka lägga ett psykologiskt lock på de högljudda händelserna i sutterängkällarens veterinärsmottagning och samtidigt ropa lugnande upp till hustrun…
När jag hörde att han dött började jag leta efter en text jag skrev för Café för några år sedan, en stor hyllning till Magnus, till hans humor, röst, stil, allvar och bakvända pondus. Jag gick igenom allt från Fem myror och Tuppen till Jeopardy i den där texten, och givetvis även de konstnärliga filmhöjderna med Lasse Hallström och Brasse Brännström, i synnerhet Två killar och en tjej, som jag även tog upp här på TVdags när Brasse gick bort förra året (och rubriken här ovan anspelar ju på rubriken jag satte då).
Men så hejdade jag mig. Det kändes fel att bara koka upp och röra om i en gammal text. Så många kommer att dra fram Fem myror och Brasse och hela 1900-talet i sina runor det närmaste dygnet, och förstås Morsning & goodbye. Men något säger mig att ingen kommer att fokusera på Torpederna.
Varje scen med Magnus i den serien var en liten polerad pärla. Hans roll var alltså en Nacka-villagubbe som inget hellre vill än att vara lite lagom allmänt förbannad och frånvarande i fred, full av förakt för dotterns ex-kriminelle sambo; men som mot slutet av serien tvingats längst ut på existensens klippkant iklädd full kirurgmundering, opererande på både hund och huligan för några tusenlappars skull, så att han inte skulle behöva förklara för hustrun att det kanske inte kunde bli någon solresa till vintern på grund av att en cybertjuv länsat bankkontot. Och som Magnus briljerade när hans rollfigur skulle försöka lägga ett psykologiskt lock på de högljudda händelserna nere i sutterängkällarens veterinärsmottagning och samtidigt ropa lugnande upp till hustrun…
När jag dör, och om folk då får lust att skriva några rader om mitt skrivande, så hoppas jag att det kommer att handla om texter jag skrev veckan innan jag kolade vippen. Inte om gamla kungahussågningar. Det är det livet jag vill leva.
Och det livet levde Magnus Härenstam. I alla fall de sista åren, då han inte bara blev sjukare utan också kreativt starkare än på länge. Från Morsning & goodbye-monologerna om åldrandet, tillbakablickandet och Mac-datorproblemen till den magnifika sista tv-rollen i Torpederna.