Häromveckan nåddes vi av nyheten att Game of Thrones-producenten Guymon Casady planerar en tv-serie baserad på Patricia Highsmiths roman The Talented Mr. Ripley, den första berättelsen (av sammanlagt fem) om den sociala kameleonten och psykopaten Tom Ripley, i vilken Ripley nästlar sig in i överklassmiljöerna kring den amerikanske rikemansslyngeln Dickie Greenleaf, på uppdrag av Dickies far som irriteras över sonens dekadenta och bekymmerslösa leverne i Italien.
Vem som ska spela Tom Ripley i den nya tv-serien vet vi ännu inte, men nyheten föranleder onekligen en reflektion över tidigare inkarnationer av den manipulative mannen, inte minst för att dessa Ripleys är så radikalt olika varandra. I filmsammanhang har vi än så länge stött på Ripley fem gånger, och han har porträtterats av skådespelare med tämligen få gemensamma nämnare. På sätt och vis speglar detta Ripleys personlighet – han är ett oskrivet blad på vilket vi (och rolltolkarna) kan projicera våra egna bilder. Således betydligt mer intressant med en ny Ripley än, säg, en ny Bond.
The Talented Mr. Ripley är i allt väsentligt en utomordentlig filmupplevelse. Här finns så mycket att tycka om, från det psykologiska maktspelet mellan karaktärerna till den snygga ytan.
I Plein soleil (1960), den första filmatiseringen av The Talented Mr. Ripley, är Alain Delons Ripley sval, introvert och hämndlysten. I Wim Wenders Den amerikanske vännen (1977), baserad på boken Ripley's Game, blir Ripley i Dennis Hoppers gestalt närmast en övernaturlig varelse, en kaotisk, amerikansk dödsängel, komplett med cowboyhatt, som plågar filmens cancerdrabbade huvudperson, spelad av Bruno Ganz.
I händerna på John Malkovich i den andra filmatiseringen av samma bok, nu med originaltiteln Ripley's Game (2002) intakt, rör sig Ripley mot en mer traditionell psykopatroll formad av de senaste årtiondens filmiska galenpanneporträtt, och filtrerat genom Malkovichs sedvanliga intensitet och lätt störda framtoning. Det är en solid insats, men det blir aldrig något mer än just Malkovich. Den med rätta minst uppmärksammade Ripley görs av en uselt castad Barry Pepper i brittisk-tysk-franska Europuddingen Ripley Under Ground, en löjeväckande kalkonthriller som utspelar sig i nutid i Londons konstvärld. I Peppers skepnad är Ripley en fånigt friserad casanovabrat med uppknäppt skjorta och fåfänga skådespelarambitioner. Filmen floppade totalt och sopades under mattan när den släpptes 2005 – den är på sin höjd intressant för komplettister.
Tronande över alla dessa är dock Matt Damon som Ripley i Anthony Minghellas version av The Talented Mr. Ripley från 1999. Damon hade fram till den här filmen mestadels framstått som en lovande filmstjärna snarare än någon vars skådespeleri var något att ta på allvar. Med karriärkultiverande filmer som Rounders, The Rainmaker och genombrottet Good Will Hunting hade han visat sig solid nog att vara leading man, men hur skulle han tackla en så matig roll som Tom Ripley? Jag minns min skepsis inför filmen.
Oron var obefogad. Damons sätt att sjunka in i rollen gjorde stort intryck på mig, och när jag ser om filmen idag blir jag nästan ännu mer imponerad över hur skickligt Damon (och, för all del, Minghella) gestaltar Ripleys förmåga att ständigt anpassa sig till sina omgivningar, anta folks manér, snappa upp fraser, fakta och kroppsspråk som sedan kan användas i andra sammanhang. Men hela tiden finns där en oro över att fasaden ska spricka, och vi ser hur Ripley allt mer desperat försöker hålla ihop det luftslott han byggt upp genom att stapla lögn på lögn på lögn – och det är bara en tidsfråga innan någon genomskådar honom. Och vad ska hända då?
Det här är som sagt den första berättelsen om Ripley, så han är ännu ingen fullblodspsykopat. Det är viktigt att komma ihåg. Det finns något naivt och bedrägligt oskyldigt hos honom här, åtminstone inledningsvis, något som får mig att vackla i min syn på hans handlingar. Manipulationen är således fulländad – jag charmas, sympatiserar och lider med honom när han förödmjukas eller blir påkommen med en lögn, och ryser när hans totala brist på empati och moral kommer fram i all sin tydlighet. Insikten kommer gradvis, och den är hisnande. Det är en delikat balansgång som Damon måste ägna sig åt här, och han klarar det galant.
Dessutom är The Talented Mr. Ripley i allt väsentligt en utomordentlig filmupplevelse. Här finns så mycket att tycka om, från det psykologiska maktspelet mellan karaktärerna till den snygga ytan. Den utsökta rollbesättningen, som förutom Damon inkluderar Jude Law, Gwyneth Paltrow, Cate Blanchett och en obetalbart överklassdräggig Philip Seymour Hoffman. De makalöst vackra medelhavsmiljöerna. Det eleganta fotot. Soundtrackets coola jazz och Gabriel Yareds smäktande originalmusik. Klassperspektiven, Ripleys desperata men i slutändan futila försök att passa in i en miljö i vilken han inte hör hemma. Alla tjusiga kläder.
Det är den alltför tidigt avlidne Anthony Minghellas bästa film. Alltjämt en av Matt Damons främsta prestationer. Och den bästa Ripley-filmatiseringen av dem alla.