Den sjätte säsongen av sjukhuskomedin Childrens Hospital har på det hela taget varit en stor besvikelse. Rob Corddrys skapelse har gått från att vara en av mina absoluta favoriter – en fantastiskt rolig och uppfinningsrik serie med en lysande ensemble och med absolut gehör för genren den parodierar – till en vattentrampande, oinspirerad produktion som numera bara stundtals lever upp till sitt forna jag. Någon borde avbryta den konstgjorda andningen och låta serien somna in för gott.
Bäst av allt är kemin mellan Huebel och Offerman – två kompromisslösa aktörer med återhållsamt minspel och dramatisk pondus, trygga i vetskapen att den bästa komiska effekten ofta uppnås när absurda situationer framförs på fullaste allvar
Men då och då väcks ett hopp om tillfriskning. Childrens Hospital befolkas alltjämt av solida komiska talanger som Ken Marino, Lake Bell och Brian Huskey, och emellanåt får de också ett bra manus att bita i, och en regissör med ambitioner. Som häromveckan i det skruvade avsnittet Me, Owen, i vilket ett mord inträffar på sjukhuset och det konstateras att en seriemördare som härjade i byggnaden för flera år sedan har återupptagit sina dödliga aktiviteter. Fallet utreds av den ärrade kriminalinspektören Chance Briggs, som liksom vid tidigare tillfällen spelas av en mustaschlös Nick Offerman. En sedan länge etablerad bakgrundshistoria är att stjärnkirurgen Owen Maestro (Rob Huebel) var mordutredare innan han blev läkare, och Briggs var hans partner. Nu måste de forna kollegorna än en gång slå sina kloka skallar ihop och lösa fallet innan mördaren slår till igen.
Detta leder till en mycket underhållande pastisch på både brukskrimis som Law & Order och CSI, men inte minst prestigeproduktioner som True Detective, vars uppbrutna kronologi och hopp mellan dåtid och nutid effektfullt kopieras här – vi blickar sjutton år tillbaka i tiden, när Owen var rookie och Briggs hans redan då härjade partner, och de bägge kallas till Childrens Hospital för att lösa de mord som nutidens gärningsman åtminstone tycks inspirerad av. Väl där får de upp ögonen för en obehaglig ambulansförare spelad av Tony Hale (från Veep och Arrested Development), men är han verkligen skyldig? Upplösningen av mysteriet är underbart galet, med en svindlande twist som inte går av för hackor. Men bäst av allt är kemin och samspelet mellan Huebel och Offerman – två kompromisslösa aktörer med återhållsamt minspel och dramatisk pondus, fullständigt trovärdiga straight shooters, trygga i vetskapen att den bästa komiska effekten ofta uppnås när absurda situationer framförs på fullaste allvar.
Det är avsnitt som Me, Owen som gör att hoppet stundtals lever om Childrens Hospitals överlevnad. Men mellan blipparna på seriens EKG-mätare är det ohälsosamt mycket flatline. Frågan är bara om Rob Corddry får chansen att själv avgöra seriens öde eller om Adult Swim drar ut kontakten åt honom.
Childrens Hospital går på amerikanska Adult Swim.