För ett drygt år sen fick jag för mig att laga Lung au Vin ur serien Hannibal. Det var en vidrig rätt, men idén i sig är fortfarande intressant: att laga mat som Hannibal Lecter. För även om köttet han använder sig av oftast går på två ben och pratar så är recepten i sig lika sofistikerade som kannibalkocken själv. Så varför inte byta ut människoköttet mot ett annat? Kött som kött liksom.
Då människoköttet är slut tvingas jag till ett jobbigt beslut, ett substitut, men vilket?
I senaste avsnittet lagas det en hel del mat, det snittas till exempel lever, armar och ben. I en scen serveras helstekt lårben som ser ruggigt gott ut. I en annan slemmar sig en skock sniglar fast vid en avhuggen arm för att feta till sig. Sniglarna flamberar sedan Hannibal och serverar till Dr Gideon. Flambera… något jag alltid velat göra men aldrig riktigt tagit mig tid till. Men sniglar då, vart köper man levande sniglar i Stockholm?
Ingenstans visar det sig. Efter att ha ringt runt till ett tiotal delikatessaffärer och fått nekande svar överallt ger jag upp – att plocka egna känns också lite äckligt, speciellt då man inte kan äta dem på en gång utan att man först tömt tarmen på dem – och beslutar mig för att laga till lårben i stället.
Jag surfar in på den helt suveräna matbloggen Feeding Hannibal – där Janice Poon skriver om maten hon designat till serien – och får reda på en hel del matnyttiga saker. Tydligen är rätten inspirerad av en annan rätt: Kanderat sidfläsk med rörsocker. Ursprung Kina. Eftersom det här med asiatisk mat får mig att salivera på stående fot beger jag mig omgående ner till Gallerian för att hoppa mellan China store och Kvantum.
Då människoköttet är slut tvingas jag till ett jobbigt beslut – ett substitut, men vilket? Hur smakar egentligen människokött? »Som fläskkött«, hävdade den Irländska kannibalen Alexander Pearce, medan tyske sexkannibalen Armin Meiwes var mer poetisk: »It melted in my mouth like raw tuna in a sushi restaurant.« Japanen Issei Sagawa hyllar det som det bästa kött han någonsin ätit. Kannibalerna är oense om mycket, men alla verkar de hålla med om att det är vansinnigt gott och smakar sött.
Jag fyller min korg med ingefära, apelsin, lime, kummin, kanelstänger, olika sorters chili. Slutligen bestämmer jag mig för att köpa griskött, närmare bestämt sidfläsk. Jag inspireras av Janice Poons text och detaljstuderar scenen där Gideon blir serverad sitt eget ben i Hannibal. Han ser äcklad ut. Men det ser ju så gott ut.
Om några timmar kommer familjen hem, då ska maten stå på bordet. Jag knådar köttet med en rub jag gjort av upphettad chili, kummin och grovsalt. Improviserar därefter med citronzest, lönnsirap och apelsinjuice. Det luktar ljuvligt. Hela tiden tänker jag människokött, människokött, människokött. Det är lite av grejen med att laga mat som Hannibal. Karnivorens yttersta. Att bli det man förtjänar som köttätare. Men äcklet infinner sig aldrig, det luktar helt enkelt för gott.
Jag kokar en glace på kycklingbuljong och apelsinjuice, snabbsyrar vitkål och morötter, gör en sötsur sås på soja, socker, lime, chili.
In i ugnen på låg värme, och två timmar senare exploderar köket av lukter som klibbar sig fast i tak och väggar – det är matpoesi. Jag älskar fläsk! Om människokött smakar bättre än fläsk, ja, då förstår jag dem, kannibalerna. Mot slutet öser jag mitt fläsk var tionde minut tills svålen bränts krispig och mörk och allt bara luktar honung och sött.
Efter totalt sex timmar i köket är jag färdig. Köttet tas fram och skärs i små fyrkanter. Safterna från köttet rinner ner från skärbrädan och det påminner om en offerrit. Det är bara jag och köttet. Jag spetsar köttkuben precis som Hannibal och stoppar in hela i min mun. Värmen, sötheten, det hala slemmet och krispigheten. Kontrasten mellan hettan, det söta och det salta.
En fullträff!
Nu glömmer vi den där lungan, eller hur, Hannibal?
Hannibal, säsong 3, började 4 juni på NBC. Kanal 9 visar säsong 3 med start söndag 12 juli kl 22.