Det var 22 år sedan vi fick följa med till en avlägsen ö utanför Costa Rica och lära oss att man inte ska hålla på och mixtra med naturen. Man ska inte leka Gud, det funkar aldrig. Framför allt ska man inte, på genetisk väg, skapa en T-Rex och tro att den kan uppföra sig.
Det dröjer givetvis inte länge innan saker och ting går fel. Och det är bra.
Och vad har vi lärt oss sedan dess? Absolut ingenting! 22 år senare och vi är tillbaka på samma plats med i stort sett samma story. Men med den stora skillnaden att man idag är mer cynisk än tidigare och istället odlar fram dinosaurier i enbart monetärt syfte och för vårt höga nöjes skull, inte för biologisk research eller något annat ädelt som på Richard Attenboroughs tid. Man har idag öppnat den nöjespark som forskaren Hammond tidigare drömde om, där besökare får betala pengar för att gosa med dinosauriebebisar och paddla kajak medan långhalsade vattennära varelser tuggar blad. Djuren har blivit attraktioner. Och de största attraktionerna är givetvis de farligaste djuren med de vassaste tänderna; en vattendinosaurie som äter en vithaj som om den vore en liten sardell, och självklart den alltid så arga T-rex. Men publiken vill ha mer, de vill bli ännu mer skrämda. Så därför har man odlat fram en superdinosaurie, Indominus Rex. Ännu större, ännu snabbare, ännu farligare men tyvärr också ännu smartare.
Det dröjer givetvis inte länge innan saker och ting går fel. Och det är bra. Ser man en Jurassic-film så ska man inte behöva vänta många minuter på alla de numera klassiska inslagen: dinosaurieögat i närbild, dinosauriekäftarna som svingar ett offer, dinosaurienosen som frustar medan den nosar efter offer som gömt sig bakom ett hörn, blundar och försöker att inte andas för högt. Det är därför vi är här, för att få se allt det där. Igen. Och i 3D såklart, vilket fungerar utmärkt, speciellt på flygande fän och folkmassor som flyr i panik.
Men i biostolen känner man sig tyvärr stundtals som den bilden av underhållningspublik som filmen kritiserar: den som vill ha mer. Den som vill ha större, farligare och snabbare. Och gärna i 3D. För nog för att detta är en utmärkt äventyrsfilm, perfekt orkestrerad och effektiv, men man har sett det förut. Känslan man upplevde 1993 då en dinosaur för första gången dök fram på filmduken kommer aldrig komma tillbaka men kanske kan denna, uppdaterade version framkalla något liknande för den nya generationen? Det är det man får hoppas på. Här finns flera kärleksfulla och respektfulla blinkningar till den första filmen men med den samlade åsikten att den är daterad. Man sparkar till exempel igång en av de gamla jeeparna som användes i originalet med stor förvåning: funkar de fortfarande? Som för att visa att historien må upprepa sig liksom vårt behov av att korrigera världen men vår penninghunger sinar aldrig.
Precis som filmbolagens.
Jurassic World har biopremiär i dag.