Som relativt nybakad countrymusik-fan och stor First Aid Kit-fan slår jag mig ner framför tv:n för att titta på Nobelpriset i musik, som det tydligen börjar uppfattas som i mångas ögon, Polar Music Prize 2015. Prissutdelningen och flera uppträdanden har ägt rum tidigare på eftermiddagen i Konserthuset, men nu är det bankett i Vinterträdgården, med bronsstaty av Stikkan Andersson närvarande, på Grand Hotell i Stockholm, samt intervjuer och mera framträdanden. Första prisutdelningen hölls redan 1992 och igår var det alltså 47:e och 48:e priset som delades ut. Eftersom flera får frågan i programmet om vilken tidigare vinnare som är deras favorit så tänker jag ta tillfället att välja min: Quincy Jones.
Musik ska lyssnas på, inte nödvändigtvis pratas så mycket om, tycker jag. Jag minns varför jag undviker den här typen av program, där det småpratas så mycket, utfyllnadsprat, program med programledare.
I år är det slagverkaren Evelyn Glennie och countrymusikern Emmylou Harris som är pristagare. Glennie kände jag faktisk inte alls till sen tidigare, men får onekligen uppfattningen om en imponerande och inspirerande person och musiker. Emmylou Harris, naturligtvis känner jag till henne, men jag måste erkänna att jag inte lyssnat speciellt mycket på henne tidigare. Men efter att ha sett Jills Veranda-avsnittet med Kakan Hermansson sjungandes Red Dirt Girl i en liten kyrka i Nashville, så har Harris version gått varm på Spotify. Denna gripande sång är hela familjens favorit men så många andra av hennes sånger har inte lyckats ta sig in på våra spellistor än. I programmet får vi inte se First Aid Kits version av Red Dirt Girl, som framfördes tidigare på eftermiddagen, men TV4 gjort tillgänglig på Youtube tillsammans med andra videor från Konserthuset.
En slagverksversion av Led Zeppelins Kashmir inleder som hyllning till Glennie. Drottningen blir förskräckt av cymbalerna. Kungen har Emmylou vid sin sida. Vi får höra att det är tradition med vickning bestående av korv och bröd, samt också en inledande Helan går. Kronprinsessan Victoria ser lite bekymrad ut, kanske har hon inte koll på texten, eller undrar om den verkligen är lämplig. Det undrar inte kungen! Efter att ha småpratat lite med programledarna ställer sig toastmaster Jill Johnson på scenen och framför en fin version av Harris Boulder to Birmingham.
Sen är det dags för alla gäster att berätta hur stolta de är över att Sverige har ett så fint pris och hur otroligt det är med tillställningen dessa två dagar samt hur fantastiskt det är med musik. Tilde de Paula Eby pratar med pristagare och artister mellan varven och Jesper Börjesson, han pratar han också, om vad som har hänt och vad som händer och vad som ska hända. Och så pratas det om vad gästerna pratade om tidigare. Det pratas så mycket. Vad musiken betyder. Hur Emmylou ser ut när hon lyssnar. Evelyns gamla musiklärare får frågan om hur det kändes att träffas efter 25 år. Nina får frågan om hur ceremonin var? Jo, den var fin. Musik ska lyssnas på, inte nödvändigtvis pratas så mycket om, tycker jag. Jag minns varför jag undviker den här typen av program, där det småpratas så mycket, utfyllnadsprat, program med programledare. Första rysningen kommer dock när vi får se Evelyn ta emot sitt pris tidigare på dagen. Bland publiken satt hennes mamma och det gick inte att ta miste på hur stolt och glad hon var. Inte behöver man fråga hur folk känner.
Men pristagarna själva får gärna prata och jag älskar att få veta mer fakta om dem. De filmade inslagen om när de berättar om sig själva och hur deras liv tog nya vägar är korta men hinner ändå bli intressanta. Jag gillar att höra om Evelyn som blivit denna virtuos på slagverk, trots att hon är kraftigt hörselskadad och därför ej kan höra tal men höga toner, och som lärt sig »höra med kroppen«. Hennes mission är att lära världen att lyssna. Och Emmylou som blev sedd och inbjuden av Gram Parsons, på turné och skiva, vilket förändrande hennes liv. Flickan som var bra på att sjunga, men inte gillade det förrän hon fick en gitarr i handen.
Äntligen är det dags för First Aid Kit och de ska också pratas med naturligtvis. Dock är de rätt underbara när de betygar att alla pristagare de sjungit för är mycket speciella för dem. Jag uppfattar dem som otroligt ödmjuka och genuina i sin beundran för Harris och det verkade framgå. Hon verkar väldigt förtjust och ger dem en slängkyss, och sen var det gåshudsdags igen. Helt rätt att de kör sin egen låt Emmylou, inte bara inspirerad av Harris, utan också en av de bästa poplåtarna någonsin. Enligt mig. Kungen berättar något roligt för Emmylou, men snart sitter hon ändå där med tårar i ögonen och lyssnar, och inte vet jag men jag anar att det kanske inte bara är den fantastiska låten och det fantastiska framförandet, utan kanske också det faktum att det är två unga kvinnor, på drygt 20 år, som har inspirerats. Hennes musik lever vidare och även den unga generation har tagit den till sig och kommer föra den vidare till sina barn.
Från tidigare på dagen fick vi också se avslutande framträdandet i Konserthuset där alla artister inklusive Nina Persson och Anna Ternheim sjunger Love Hurts, en låt Harris och Parsons spelade in.
Jag får än känsla av att programmet handlar lite mer om Emmylou Harris än om Evelyn Glennie den här kvällen och naturligtvis är det enklare att uppmärksamma en songwriter. Det handlar också om Stikkan Andersson och vi får se ett fint montage om honom och sedan en musikalisk hyllning med fokus på tidigare låtar framförd av Lill-Babs, Tommy Körberg, Sanna Nielsen med flera. Men här var det något som gick fel. Den högaktningsfulla, ödmjuka och inspirerande stämningen som hade infunnit säg efter låtarna som First Aid Kit, Anna, Nina och Jill hade framträtt, växlades plötsligt till skojfrisk kabaré. En hyllning är Stikkan absolut värd, men kanske en något värdigare sådan, med ett annat tonläge. Där man kunde påvisa att Stikkans musik även den hör hemma också i framtiden. Bronsstatyn ser väldigt nöjd ut i alla fall! Musik förenar – oavsett genrer, som Stikkan säger.
Polar Music Prize 2015 finns att se på TV4 Play.