Utan att spoliera mer än premissen för Sjätte sinnet berättar delar av TVdags-redaktionen om sina respektive åsikter om spoilers.
Vad är en spoiler? Eller, när blir det som är en spoiler, en spoiler?
Patrik: En spoiler är det när jag får veta mer än jag ville veta, och då kvittar det om spoilern kommer från officiellt promotion-material eller från en internet-dåre.
Sara: Jag håller med Patrik. För mig finns det inga knivskarpa definitioner, ibland kan det förstöra allt bara att få veta att något »stort« ska hända oavsett vad, ibland gör det mig inget att få veta saker in i minsta detalj. Allt beror på sammanhang och förväntningar.
Ida: Folk kallar ju fan allt för spoiler nuförtiden. Chilla! Herregud, kan vi få prata om handlingen i något utan att folk blir galna? En spoiler ska vara hardcore, någon oväntad som dör, typ slutet på Red Wedding i Game of Thrones.
Jag skulle generellt säga rätt spoiler-okänslig. Men det är klart att det är tillfredsställande att få den där hisnande känslan i magen av att bli riktigt överraskad av en snygg vändning.
Tora: En spoiler är när avgörande information kommer en till godo, eller till ondo, i förväg, innan avsnittet sänts eller haft premiär på bio. Sånt som skulle vara roligare att bli överraskad av helt enkelt.
Daniel: Spoilers har ju börjat behandlas närmast som ett samhällsproblem. Och det innebär ju onekligen en stor förändring som kommit av att allt blivit ständigt och simultant tillgängligt. Vi har långt ifrån lärt oss att hantera den här förändringen, det är väl det enda som är säkert än så länge.
Julia: Jag tänker lite som Patrik, att det är att få veta mer än jag ville veta. Men också det här med att det pajar hur något är tänkt att upplevas. Bokstavligen spoiler, förstörare.
Björn: Ni har rätt, allihop. Jag brukar förklara det som Tora: Någonting som förstör en upplevelse. Till dem som tycker spoilers är larv brukar jag påminna om när TV3 tog över hockey-VM och SVT sände med 30 minuters fördröjning. När folk gick ut på gatorna och firade visade SVT fortfarande slutet av matchen…
Hur spoilerkänslig är du?
Anna-Karin: Okänslig på gränsen till obrydd. Jag älskar spoilers. Att någon spoilar slutet kan få mig att vilja se en film som jag tidigare varit helt ointresserad av, och jag har svårt att hålla mig för jag tycker spoilerkänslighet är lite löjligt. Jag har blivit bättre sen jag blev tv-skribent, men får ibland arga mail, när jag inte inser att jag spoilat saker på grund av att jag vill diskutera något jag precis sett.
Patrik: Jag är väldigt spoilerkänslig. Den enda gång spoilers är okej är om jag själv utsätter mig för dem. Men det är väldigt sällan jag letar upp spoilers. När jag ser något så vill jag uppleva alla vändningar i handlingen för första gången. Jag läser inte ens grundläggande premisser, om jag inte måste på grund av en TVdags-text.
Ida: Jag vill kanske inte få veta stora grejer som händer, men skiter inte på mig som vissa andra om jag råkar läsa något avslöjande.
Sara: Det beror på serie och sammanhang. Ett obestridligt faktum är ju att upplevelsen ändras om man vet vad som ska hända – eller kanske ännu hellre, när man vet att något ska hända men kanske inte riktigt hur, var eller när. Ibland kan det senare vara mer störande: har man matats av en hel twitterfeed av »OMG!!! Senaste The Good Wife, hur kunde de!? Ska inte spoila men WTF!? Kan inte sluta gråta!« så ser man avsnittet med lite andra ögon. Det man vet går aldrig att oveta.
Tora: Jag hatar egentligen spoilers – promos, previews, teasers och sneak peeks – it's the devil! Men jag har också insett att när det gäller serier jag verkligen gillar, så är det svårt att undvika helt, halva nöjet är ju att prata om serien, även om jag är mycket mer för att diskutera i efterhand än att spekulera i förhand.
Daniel: Jag skulle generellt säga rätt okänslig. Men det är klart att det är tillfredsställande att få den där hisnande känslan i magen av att bli riktigt överraskad av en snygg vändning. För att ta ett gammalt exempel så tror jag till exempel inte att jag skulle ha fattat att Bruce Willis rollfigur i Sjätte sinnet var ett spöke om jag inte råkat höra två unga killar snacka om det på tunnelbanan någon dag innan jag tänkt gå och se filmen. Det gav visserligen att jag såg filmen på ett helt annat sätt i biosalongen, och studerade hur Shyamalan bar sig åt för att dupera publiken, men det hade jag gärna gjort andra gången jag såg filmen, och fått glädjas åt att överraskas första tittningen i stället.
Julia: Å, jag hatar spoilers. När de väl kommer så brukar jag i och för sig ta dem med någorlunda jämnmod, för sånt är livet och det finns så mycket annat att irritera sig på, men jag fattar inte varför man ska paja saker för andra. Men jag tycker att man kan försöka anstränga sig åtminstone lite grann för att inte spoila, typ inte skriva ut allt rakt ut utan låta folk själva bestämma hur mycket de vill veta i förväg.
Björn: Innan TVdags drog i gång var jag petnoga, nu mycket mindre petnoga. Men jag vill absolut inte redigera Anna-Karins Game of Thrones-texter utan att ha sett avsnittet först. Och om någon skulle spoilat sista Mad Men-avsnittet skulle jag gå helt bonkers.
När slutar en spoiler vara en spoiler? Hur lång är karenstiden?
Patrik: Karenstiden är en vecka efter sändning för tv-avsnitt. En vecka efter biopremiär för filmer. En vecka!
Ida: Jag blir mer och mer sträng med att folk ska acceptera att andra vill diskutera! Är det värsta grejen och folk vill snacka på Twitter, låt dem! Är så trött på det där »nu måste jag undvika sociala medier ju!« ja men buhu, jag fattar att det är sjukt jobbigt för dig. Inte. Kolla inte twitter då om du är livrädd för att se vad som hände i senaste Game of Thrones. Och fatta att vi inte kan ta hänsyn till att du inte upptäckt en viss serie med fem år på nacken förrän just nu på Netflix.
Tora: När det gäller tv-serier, så är det ingen spoiler så fort avsnitten sänts eller gjorts tillgängligt för streaming, eller rättare sagt, vill man inget veta efter det så får man hålla sig borta. Och det går ju, om man vill. Dock brukar jag nog låta bli att posta spoilers så där direkt, utan försöker vara lite diskret. Jag vet ju hur känslig jag själv är.
Sara: Den här urgamla sketchen är ju härligt fånig, men i sak är den inte så dum? Två veckor för ett avsnitt, två månader för en säsongsfinal, ett år för en seriefinal:
Daniel: Hopplöst att försöka ge ett exakt svar på. Vi borde alla tränas i fingertoppskänsla.
Julia: Som sagt, man kan ju försöka sköta sitt spoilande lite halvsnyggt. Men tycker nog också att ett par dagar minst, ett par veckor max.
Björn: Jag köper nästan Saras förslag – men tycker inte man ska berätta hur en tv-serie slutar utan att först kolla om folk är okej med det. Överkänsligt, kanske, men det finns ju serier man måste se … senare.
När går spoilerkänsligheten till överdrift?
Patrik: När en person medvetet utsätter sig för spoilers och sedan klagar. Ni vet vilka ni är! Utöver det så ska man respektera folks spoiler-gränser.
Ida: Jag ska ge några exempel på överdrift! När folk skriver ursinniga krönikor om att folk inte ska få diskutera serier på sociala medier. När någon lägger sig i samtal som pågår i tunnelbanan och säger »kan ni sluta prata om den serien, jag har inte sett den än!« När en fb-kompis skriver i kommentarerna under en recension jag länkat till att det var spoiler för handlingen, jag sa »det är en recension, jag måste nämna vad den handlar om«, hon skrev »posta den inte«, jag: »Läs inte!«, hon: »jag kan ju inte låta bli när du postar den!«.
Sara: Är man i vår bransch så är det ju oundvikligt med spoilers. Jag försöker ducka dem bäst det går, men vid någon punkt är det bara att resignera och inse att man inte kan både spara tv-kakan och samtidigt titta på den. Jag vill läsa nyheter om tv, jag vill följa amerikanska tv-skribenter och omge mig med tv-nördar. Shit happens.
Tora: Jag tycker ibland att det är branschen som går till överdrift med sina sneak peeks och spoilers, det går faktiskt att lämna lite till fantasin. Låt oss veta mindre, spekulera och överraskas mer. Men visst, man kan ju undvika dem om man vill.
Daniel: Svårt att säga, men de som har mage att börja skrika spoiler bara för att man beskriver upplägget i en serie eller film har i alla fall passerat gränsen för länge sedan.
Julia: Se videon ovan…
Björn: Ja, om man tycker att det är spoiligt att få själva upplägget beskrivet för sig så är man ute och cyklar.
Är du lika spoilerkänslig när det gäller filmer som tv-serier?
Patrik: Jag gör ingen skillnad på filmer och tv-serier, varken i spoiler-sammanhang eller annars. Lite olika berättandeformer, men samma sak. Så, ja.
Ida: Mycket mer spoilerkänslig när det kommer till film. En film är så kort, och har inte plats för så många vändningar. Avslöjas för mycket känns det som att man sett hela filmen, och den är förstörd. Inte alls samma sak med serie. Råkar du få reda på att [piiip] mördas är inte hela Game of Thrones förstört. Får du reda på att Bruce Willis är död i Sjätte Sinnet, är allt sabbat. Hårddragen jämförelse, men ni fattar säkert!
Sara: Jag är mindre känslig när det gäller film. Är mindre allting när det gäller film. Förstår inte riktigt poängen med film när det finns tv. Känner såhär inför film (undantaget dokumentärfilm): Jaja, kul att ni håller på. Ett one-night-stand kan väl vara trevligt ibland men kom tillbaka (till tv) när ni är redo för riktiga relationer.
Tora: Jag läser aldrig nåt om film nuförtiden och när jag väl går på bio, så vet jag i stort sett ingenting. Det är jättekul! Hade till exempel ingen aning om vad Turist skulle handla om när jag såg den.
Daniel: Nej, ser nog ingen skillnad i min känslighet gällande de två medierna. En oväntad vändning är en oväntad vändning oavsett om det gäller film, tv eller litteratur.
Julia: Hm. Jo, det är nog samma lika. Kanske? Beror nog mer på den enskilda upplevelsen.
Björn: För att visa hur petig jag är så har jag redigerat Idas svar lite. Men att säga att Bruce Willis är död i Sjätte sinnet är helt okej.
Ser du trailers eller är det många spoilers?
Patrik: Ibland, om det är en film jag är pepp på, och det är låååångt kvar till premiären. Så jag tittar mer eller mindre exklusivt på Marvel-trailrar… Annars tittar jag också på trailrar om jag ska skriva en TVdags-text och behöver veta vilken av de femtio-elva trailrarna som är bäst, men jag hade helst låtit bli.
Ida: Här tycker jag att det är ett problem när man går på bio. För tio år sedan hade vi europeiska trailers, som inte avslöjade så mycket. Men i USA hade man traditionen att berätta hela handlingen … och nuförtiden görs det bara en typ av trailer – den amerikanska. Tack för den. Ibland får jag blunda och hålla för öronen på bio.
Tora: Jag undviker så mycket som möjligt!
Daniel: Jag har inga problem att se trailers, även om jag håller med om att det är extremt trist att de lämnar så lite åt fantasin.
Sara: Jag har inga direkt starka känslor kring trailers, söker varken upp eller aktivt undviker.
Julia: Jag tycker att trailers mer ägnar sig åt förtidig utlösning än spoilande. Håll ut lite, spara nåt till biosalongen!
Björn: Jag älskar trailers! Ibland får man reda på för mycket men det får man tugga i sig.
Har nutidens tekniska lösningar gjort oss mer spoilerkänsliga? Till och med för känsliga?
Patrik: Förmodligen mer känsliga med tanke på att de som följer serier på svensk tv ofta hamnar bakom de som hittar alternativa sätt, men »för känslig« finns (nästan!) inte.
Sara: Jag ser i det närmaste enbart positivt på de nya möjligheterna till sträcktittning. Jag tycker det är spännande hur seriesläpp à la Netflix möjliggör utrotning av ett av mina hatobjekt inom tv-dramaturgi: den övertydliga recap-dialogen. Ni vet »varför ser du så arg ut? Är det för att jag var otrogen mot dig med din syster och hon nu är gravid och vi inte vet vem som är pappan, kan det vara därför?« Det behövs knappt inte längre! Hurra! Men när det gäller folk som fultankar amerikanska serier som går med viss fördröjning i svensk kanal och direkt bluddrar i sociala medier, ha lite respekt för oss laglydiga, please.
Tora: Jag avundas de som ser min favoritserie i ett svep på Viaplay. De har inte drabbats av vare sig promos, spoilers eller sneak peeks, för att inte tala om tortyren under dessa långa sommaruppehåll!
Daniel: Absolut har de det, hade TVdags varit en papperstidning i mitten av 1980-talet hade vi aldrig haft den här diskussionen – vadå spoilers, alla såg ju Diana äta upp råttan i V i exakt samma ögonblick, vad finns att spoila gällande utomjordingarnas egentliga avsikter?
Julia: Nä, jag tror det bara handlar om att det finns så många fler kanaler där det diskuteras saker, och att det kanske är svårare att styra. Runt ett fikabord kan du säga app-app eller avlägsna dig, men det är svårt att i förväg veta vad du kommer att råka scrolla förbi.
Björn: What Daniel said! Samtidigt som det har blivit sjukt mycket lättare att titta på tv så är det svårare att bara dra i gång samtalet lunchen om det som hände i gårdagens avsnitt av Macahan.
Hur ser du på spoilers? Kommentera! (Men undvik spoilers.)