Inehåller spoilers för Grey's Anatomy, säsong 11, avsnitt 21, How to Save a Life.
Redan förra säsongen sades kunna bli den sista – för serien och definitivt för Patrick Dempsey. Jag vet inte om Shonda Rhimes lovade honom något maffigt eller om han gick med på en »borta i Washington«-kompromiss, men nu har han alltså slutgiltigt sagt tack och hej.
Eller var det kanske en trippelbluff? Att vi tror att det inte ska vara det värsta för att det är meningen att vi ska tro att det värsta så då är det ju inte det, men så är det det. Eller nåt.
Det vet vi, inte för att han dog i serien utan för att han gått ut och sagt det. Han skulle säkert kunna vara kvar som flashbacks eller spöke eller dåligt samvete, om andan föll på. Shonda Rhimes är, som jag säkert har skrivit minst fem gånger förut, inte alls främmande för att krossa våra hjärtan om och om igen, så McDreamy satt aldrig säkert bara för att han var McDreamy.
När internet började prata om »OMG, SPOILERS!!!« och »hur kunde ni?« var jag faktiskt inte särskilt chockad. Förra avsnittet slutade ju med blåljus vid dörren och det betyder bara en sak. Förutom när det inte gör det för att vi ska bli lurade. Eller var det kanske en trippelbluff? Att vi tror att det inte ska vara det värsta för att det är meningen att vi ska tro att det värsta så då är det ju inte det, men så är det det. Eller nåt. Jag räknade i alla fall med att han skulle dö, för Shonda skulle inte låta Meredith komma undan med att säga att nu är hon äckligt lycklig och så var bra med det. Jag kan nästan tänka mig att hon tänkte ha ihjäl McDreamy ändå, för allas hjärtan måste krossas om och om igen.
Sen kom ju Dempsey-artiklarna och då visste jag, innan jag sett avsnittet. Kanske gjorde det att det inte kändes fullt lika dramatiskt, men jag tror att även utan det konkreta avslöjandet hade jag väntat mig det. Det var liksom upplagt för att hela tiden vänta på att haja till – nu smäller det, nej nu, nej nu…? Nej, nu – och så small det.
Det dåligt förberedda sjukhuset kändes nästan som en blinkning till att alla de bisarra olyckorna som kommer in till Sloan Grey kommer dit för att de är sjukt bra på det de gör.
Parentes: Jag är så fruktansvärt trött på »stora bilen plötsligt från sidan«-bilden. Jag vet att det händer och jag vet att folk är oförsiktiga i trafiken, särskilt efter en chock, men kom igen. Kunde han inte, jag vet inte, fått vattenplaning på blod eller nåt? Sen är jag också en dålig människa och ville att han skulle typ dö helt jävla ohjältemodigt och kanske till och med när han gjorde något fult, men jag har ett skrumpet litet russin där hjärtat borde sitta.
Jag gillade dock Merediths reaktion. Den kändes äkta. Ilska, frustration, plötslig rationell och kollegial praktiskhet, kollaps, sorg, men utan överspel. Det var välbalanserat och väldigt, ja, Meredith. Och jag gillade också att det dåligt förberedda sjukhuset – »We're not a trauma unit!« – kändes nästan som en blinkning till att alla de bisarra olyckorna som kommer in till Sloan Grey kommer dit, och klarar sig relativt bra, för att de är sjukt bra på det de gör.
Nu vill jag att Sandra Oh ska ha övertalats medelst fett gage att komma in som gästspelare i säsongens två sista avsnitt och ta hand om Meredith. Och sen får det gärna ta slut där. Men det verkar som att tittarsiffrorna är för bra för att beskedet på säsong tolv får vänta särskilt länge.
Jag är i alla fall inte alls känslomässigt påverkad av det här avsnittet. Inte en gnutta. Om ni ursäktar ska jag gå och gömma bilnyckeln för min kille.