En uttråkad och sexuellt frustrerad hemmafru (Angie Dickinson) går hos en psykolog (Michael Caine) för att få fason på sitt liv, men dras in i en mystisk mördares sinistra planer. Det är starten på Dressed to Kill, som brukar lyftas fram som Brian De Palmas stora hommage till/ripoff av Psycho – komplett med transsexuell mördare i peruk, stuntcasting à la Janet Leigh, och en torr psykolog som omständligt förklarar allt mot slutet. Men det är nästan lika mycket Dario Argento, med blixtrande rakknivar giallo-style och kreativt användande av speglar.
Michael Caine glänser i en ganska liten roll som han ändå sätter perfekt. Och massor av lokalfärg! Det New York från 1980 som De Palma målar upp är lika spännande som farligt och brutalt.
De Palma inleder filmen med en riktigt smarrig drömscen: Dickinson (och framför allt hennes body double) står i en ångande dusch och tvålar in sig sensuellt medan hon genom det immiga glaset ser hur hennes man – en polisongkarl som hämtad ur ett Playboyreportage från 1978 – omsorgsfullt rakar sig med rakkniv… Och precis när Dickinson närmar sig klimax dyker en mystisk man upp i duschen och utsätter henne för liderligt strypsex, alltmedan maken lojt tittar på. Hoppla!
Senare följer en lång, mästerligt snygg sekvens på ett museum, med steadicam och långsamma tracking shots när vi följer Dickinson i hennes jakt genom korridorerna på en mystisk och sexig man. (Är det samma karl som figurerade i hennes dröm?) Precis den typen av ordlös, lågintensiv »pure cinema« som De Palma excellerar i, satt till Pino Donaggios vackra musik.
Dressed to Kill är faktiskt rena gottepåsen för De Palma-vänner: djupfokus, drömsekvenser, slow motion, voyeurism, en lysande Nancy Allen i biroll (precis som i mästerverket Blow Out ett år senare). Och det är kul att se Keith Gordon, senare i John Carpenters halvbra Christine-filmatisering, som tech-geekig tonåring – och att skåda Dennis Franz göra sin paradroll som slipprig New York-snut, drygt tio år innan NYPD Blue. Michael Caine glänser i en ganska liten roll som han ändå sätter perfekt. Och massor av lokalfärg! Det New York från 1980 som De Palma målar upp är lika spännande som farligt och brutalt.
Sexscenerna är charmiga med dagens ögon men vågade för sin tid och hårt kritiserade när det begav sig, eftersom De Palma – sällan nyansernas mästare när det gäller manus och rollkaraktärer – vad handlingen anbelangar tycks sätta likhetstecken mellan transpersoner och mordiska psykopater. (Det skulle med all rätt inte passerat idag.)
Kan man överse med det är Dressed to Kill en drömsk, märklig, elegant och brutal thriller från en regissör i högform. Mer slick och raffinerad än Sisters från 1973, men mot slutet finns det en lätt gotisk scen från ett mentalsjukhus som påminner om den och är nästan lika underbart over the top. Samt förstås ett mästerligt klippt hissmord som är en av De Palmas allra bästa scener.