Du har säkert, precis som jag, funderat över Jon Hamms bara överkropp. Jon Hamm på sängkanten med en cigg i munnen, Jon Hamm i bara pyjamasbyxor och en cigg i munnen, Jon Hamm med en cigg i munnen, Jon Hamm i Hawaii-shorts med en ci … jag menar drink i handen. Du har alltså funderat över den?
Tydligen är du i gott sällskap. Jon Hamm har nämligen en av de trendigaste kroppstyperna i nuläget – en »dad bod«, pappakropp.
Pappakroppen var kropparnas motsvarighet till Volvon. Kravlöst. En kropp för alla. Sedan hände något…
Detta enligt Mackenzie Pearson, för The Odyssey. Ser man på! Det mest intressanta med denna term, tydligen omtalad sedan flera år tillbaka, är hur den bara genom att ha namngetts får så många bitar att falla på plats. Bara ordet i sig gör att man kommer kunna slappna av mer under Mad Mens återstående avsnitt, ingen mer Lynchiansk huvudvärk. Ni vet när man känner på sig att något är fel, eller att delar av sanningen uteslutits. Så fort Jon Hamm blottar sig kommer man i stället utbrista: pappakropp, och skrocka gott för sig själv. Sak samma när liknande manskroppar dekrypteras framför en lättsamt leende publik. Åh, ännu en pappakropp. Mysteriet är löst och pappakroppen kan fortsätta sitt defensiva krig mot den aggressiva tvättbrädan.
Mackenzie Pearson beskriver det här relativt nya idealet på följande sätt:
»The dad bod is a nice balance between a beer gut and working out. The dad bod says, ›I go to the gym occasionally, but I also drink heavily on the weekends and enjoy eating eight slices of pizza at a time.‹ It's not an overweight guy, but it isn't one with washboard abs, either.«
En lagom avslappnad skön kille som inte ängslas över sin vikt, älskar livet och skiter i vad andra tycker om hans bröst. En lyx han kan kosta på sig eftersom han i grund och botten närt en väloljad kropp, samt är pappa. Även om det senare kanske kan diskuteras. Jag har flera vänner vars attribut samstämmer, utan att de är föräldrar. För enkelhetens skull kanske vi ska kalla dem för bara »kroppar«.
Kroppar som vi alla, män som kvinnor, föds in i. Själv kan jag nu, retrospektivt sett, kommentera min dagsform som ett semi-livslångt arbete mot den pappakropp jag tydligen har i dag. Fortsättningsvis kommer spegeln kännas mer som en vän, nu när jag vet vad jag är.
Det roliga är att när jag växte upp var den här kroppen standard, kroppar fanns sällan att köpa i andra modeller. Pappakroppen var kropparnas motsvarighet till Volvon. Kravlöst. En kropp för alla. Sedan hände något. Muskler blev synonymt med hälsa och den glada själen glömdes bort. För inte var väl alla dessa Stallones glada? När väl tvättbrädan kom hade allt förvandlats till yta. I dag är kanske hälsoterrorn som värst, men samtidigt även som mest definierad. Du kan tillbedja en diet eller omfamna ätandet likt en Mästerkock. Jag vet var jag står. Mellan starkast på Nybohov och slappast i tv-soffan med en Xbox-kontroll i händerna.
Jag kanske låter ironisk, men ironin ligger på helt andra håll än i texten: verkligheten. Att verklighetens ideal får en att bli helt ställd när det kommer till karaktärer i en tv-serie. Nu är kanske inte just Jon Hamm, eller egentligen Don, något typexempel annat än just kroppsligen – då han knappast ser ut som han lever. Vad vi egentligen har är alltså fantasin om den slappa, härliga, manskroppen som lever efter devisen »måttligt är bäst«. En fantasi som inte alltid sann. Något att tänka på när man spanar in pappakropparnas topp tre, här till höger!
Fantasin som bränsle för både män och kvinnor. Enligt Pearson tilltalar det här idealet delvis för att det minskar pressen på kvinnan – eller mannen – i förhållandet. Man framstår inte själv som en soffpotatis, utan mer jämlik. Och det är kanske slutsatsen man kan dra. Ett samhälle med fler pappakroppar, är ett samhälle med fler mammakroppar. Så träna lagom och ös på med Beurre blanc till kotlettfisken. Det är du värd.
Pappakroppar kan du se på vilken kanal som helst, dygnet runt. Eller i verkligheten om du föredrar det.