Det är tydligt när man studerar såväl intervjuer som faktiska karriärval att Chris Rock har haft något slags växtvärk de senaste åren. Han har delvis vuxit ur sin gamla humorkostym – en gapig, kaxig, rapp scenpersonlighet väl etablerad efter decennier på ståuppklubbar och utsålda arenor – men han har inte riktigt hittat en ny utstyrsel ännu. Han har mognat, fått andra intressen, blivit äldre, är inte samma person som förr, men haft lite svårt att få utlopp för det. Passionen för standup är inte lika brinnande. Roller i mainstreamkomedier görs mindre entusiastiskt och har börjat varvas med mer lågmälda insatser i arthouserullar som 2 Days in New York, och ambitionerna bakom kameran har bland annat resulterat i den sevärda dokumentären Good Hair.
Jag kan sympatisera med huvudpersonen till en viss gräns, men det finns bara så många tårar jag kan fälla för en superstjärna som glider runt Manhattan med privatchaufför och curlande assistenter.
Det finns alltjämt något oförlöst hos Rock, och han konfronterar detta i sin nya film Top Five, som han både skrivit, regisserat och spelar huvudrollen i, som en lätt förklädd version av sig själv. Rock heter här Andre Allen, en av USA:s mest populära komiker vars stora succéfilmer om polisbjörnen Hammy gjort honom folkkär över hela kontinenten, till hans stora förtret – när han gör pressrundor i New York för att göra reklam för sin nya, seriösa film om ett haitiskt slavuppror får han bara frågor om den förbannade björnen. Samtidigt närmar sig bröllop; Andre ska gifta sig med Erica (Gabrielle Union), en kändisskapsbesatt realitystjärna som bevakas dygnet runt av ett kamerateam, Kardashian-style, men han börjar få kalla fötter. Kriserna rusar alltså mot honom från flera håll, så när han spenderar dagen med Chelsea, en klyftig reporter från New York Times spelad av Rosario Dawson, blir intervjun ovanligt, och oväntat, ocensurerad.
Att Rocks huvudperson heter Allen i efternamn är ingen slump. Top Five är i princip Rocks Stardust Memories, och precis som i Woody Allens klassiker från 1980 diskuterar han här vad som händer när en clown bestämmer sig för att inte vara rolig längre, vad det får för reaktioner när en populär gycklare som alla tror sig känna ger sig på Det Stora Allvaret. I Stardust Memories försöker Allens komiker Sandy precis som Andre distansera sig från sina breda komedier, men det enda folk säger till honom, som vänliga men missriktade komplimanger, är hur mycket de älskar hans »tidiga, roliga filmer«.
Top Five är trevlig, småmysig och skrock- snarare än flabbrolig – Rocks och Dawsons lunk genom skiftande New York-miljöer är behaglig och deras snack bitvis inspirerat – men filmen är också extremt självupptagen, skapad som i en liten priviligierad, distanslös bubbla där den upplevda orättvisan gentemot den stackars rika, älskade komikern känns groteskt överdriven. Jag kan sympatisera med Andre till en viss gräns, men det finns bara så många tårar jag kan fälla för en superstjärna som glider runt Manhattan med privatchaufför och curlande assistenter.
Och där Stardust Memories hade massor av konsekvent utförda filmiska ambitioner som möjligen förlät narcissismen – fantastiskt svartvitt foto av Gordon Willis, snygga referenser till Fellini – är Top Five en visuellt tämligen intetsägande film utan någon spännande tanke bakom foto och klipp. Synd att inte Rock vill eller kan ta ut svängarna lite mer. Lång parad av skojiga cameos dock – allt från Jerry Seinfeld till DMX. Och Cedric the Entertainer är mitt i prick som en larger-than-life-fixare i Houston, i en av flera flashbacks.
Titeln då? Den refererar till en återkommande diskussion i filmen om historiens bästa rappare – om hur alla har en topp fem (som i praktiken nästan alltid blir en topp sex). Så i den andan är det ju inte mer än rätt att jag avslutar den här texten med min topp fem (sex):
- Chuck D
- Rakim
- Q-Tip
- Nas
- Dres
- Doom
Top Five har svensk biopremiär i dag.