Medan ni ägnade 2011 åt att titta på tusentals tv-avsnitt och se omtalade filmer ägnade jag, på ett närmast rättshaveristiskt manér, bokstavligen ett halvår till att se samma film … om och om igen. Jag önskar att jag skämtade men det gör jag egentligen inte. Jag såg 2010 års bästa film… fem gånger? Sex gånger? För varje gång blev jag argare och argare över att den inte fick några Oscars, över att mina kolleger osynliggjort den med sin tvära tystnad, över att den saknades på årsbästalistorna, över att Bert V Royal inte är ett namn på allas läppar.
Bert V Royal, undrar du förstås. Ja, han skrev år 2010 års bästa film. Den regisserades av Will Gluck. Will Gluck? Ja, han är framför allt producent. Han har skrivit lite tv. Var involverad i Andy Richter Controls the Universe. Men jag ska fan inte behöva droppa Andy Richter för att motivera dig att se den här filmen! Den heter Easy A och är ett mästerverk.
Min käre vän Jaakko brukade säga så här: vår generation har det gamla testamentet och det nya testamentet. Det nya testamentet är Mean Girls. Det gamla testamentet är Clueless. Våra religioner bygger i grunden alla på Heathers, som kan betraktas som Moseböckerna. Guess what, Jaakko? Vi får göra plats i den heliga skrift, för Easy A är en uppenbarelse och Bert V Royal är min profet.
1. Upplägget
Att bygga en high school-film på en litterär klassiker är något manusförfattare vanligen gör för att de inte har några egna idéer. Easy A bygger inte på, den är en diskussion kring Hawthornes The Scarlett Letter, dess tema (horstämpling) och hur ämnet både har och inte har förändrats under det senaste århundradet. Man behöver dock inte ha läst boken själv, eftersom den sammanfattas i ett fint filmmontage som också pedagogiskt klargör skillnaderna mellan 1930-talsfilmatiseringen och versionen med Demi Moore.
Royal har utöver en litterär förlaga också en egen idé. Filmens huvudperson Olive (Emma Stone) är nämligen inte slampa egentligen – hon bara låtsas att hon har legat för att komma ur en jobbig situation. Tyvärr råkar den populäraste tjejen i skolan, som också är kristen fundamentalist (Amanda Bynes), höra nödlögnen. Ryktet sprider sig och det tar inte många dagar förrän Olive har ryktesprostituerat sig: hon berättar mot betalning att hon ligger med folk som behöver den status detta innebär för att överleva gymnasiet. Att hennes egen situation samtidigt försämras fattar hon inte omedelbart. Hon är ju redan horstämplad? Hon vill ju bara hjälpa till? Hur illa kan det bli? Illa. Så illa att ett presentkort för 150 dollar på Office Depot inte riktigt duger som tröst.
Det bisarra är att det här ändå varken blir en deprimerande eller sunkig film. För att vara amerikansk mainsteamunderhållning är den chockerande radikal, men den håller också för progressiva, låt oss kalla dem »svenskvänliga«, värderingar. Första gången jag såg Easy A var min dejt en manlig RFSU-veteran i trettioårsåldern; sedan dess har jag sett den med feminister, med hipsters, med aktivister, med bögar, med straighta, med normisar. Alla har älskat den. Ingen har någonsin sagt »uh, det hade ändå varit bra om budskapet här…«.
Easy A är konstruktivt sexpositiv, queer-pk och ansvarstagande. Ändå är den jävligt rolig och humorn hur tidvis hur snuskig som helst.
2. Skådespelarna
Jag har alltid varit lite kluven till Amanda Bynes, som jag gillar mer som idé än för det hon faktiskt levererar. Och det är en rimlig kritik mot Easy A att en så uppskruvad roll som den fundamentalistiska cheerleadern hade tjänat på någon som jobbar mer med nyanser. Någon som, till exempel, alla andra skådespelare i filmen. Emma Stone i huvudrollen är quirky utan att behöva vare sig göra ett nummer av det eller för den delen förminska sig själv till nåt slags bedårande älva. Hon spelar förresten Gwen Stacy i The Amazing Spider-Man, vilket ger mig lite hopp även om den filmen.
Så vilka andra är med? Thomas Haden Church spelar Olives favoritlärare. Lisa Kudrow spelar hans fru (hon är fortfarande cirka Phoebe, men här funkar det alldeles ypperligt). Patricia Clarkson och Stanley Tucci är Olives föräldrar. Och ju oftare jag ser om filmen, desto starkare drabbas jag av Dan Byrd, som spelar bögkompisen som kläcker idén om låtsasprostitutionen. Konversationen där han försöker hålla en skämtsamt kamratlig ton medan han de facto hotar med självmord om inte Olive går med på att låtsas ligga med honom är bland det svåraste och bästa som någonsin har skrivits för en high school-komedi. Och han äger den. Han har total kontroll.
Vem fan är Dan Byrd? Han erkar spela nån som heter Travis i Cougar Town, som jag inte har sett, och ha gjort ett inhopp i några avsnitt av Heroes. Jag hoppas han får en enorm karriär, men det kan vara svårt, eftersom han ser ut som en ung Oliver Platt.
Skolans rektor spelas förresten av Malcolm McDowell, vilket är en jävla tur eftersom det krävs en viss raspig pondus för att leverera repliker som »This is public school. If I can keep the girls off the pole and the boys off the pipe, I get a bonus.«
3. Dialogen
Eftersom alla på bion utom jag och de jag tvingat dit var 14-åriga tjejer vet jag att Bert V Royals manus fungerar på den primära målgruppen. Jag vet också att ungefär 70 procent av innehållet flyger högt över deras spökligt mobilskärmsupplysta, popcorntuggande, fnissiga små huvuden. Det är till och med så att ett slags sekundärshow ibland utbröt i salongen. Jag skrattade rått åt ett skämt om politiska skillnader i fiktiva delstater:
»You're thinking of Disneyland. Disney World is much more liberal.«
»Oh yeah! I always forget Disney World went blue in the last election.«
Sedan skrattade fjortisarna, förvirrat, åt mig. Det bjuder jag på.
Manusets ton kan bäst beskrivas som om Aaron Sorkin hade skrivit en 1940-talistisk screwballkomedi. Att skådiserna alls hinner andas är något av ett mirakel. Det är mycket, mycket långt borta från naturalistiska beskrivningar av hur tonåringar pratar – duh; uppenbarligen förstår de ju inte ens vad karaktärerna säger – och det ska Royal ha tack för. Men det är också ett snäpp kvickare än hur tonåringar i låt oss tex säga Joss Whedons universum pratar. Det är därför man kan se den här filmen hur många gånger som helst.
För att bespara er tretusen tecken roliga citat går jag raskt vidare till nästa punkt.
4. Familjen
Det finns bara två riktigt, riktigt goda familjer i populärkulturen som jag kan komma på. En är Veronicas tvåmannafamilj med sin pappa Keith i Veronica Mars – en konstruktiv och varm relation som ju tyvärr naggas lite i kanterna av den frånvarande alkoholiserade modern, familjens klassresa nedåt, Veronicas våldtäktstrauma och den potentiellt incestuösa kärleken till hennes, kanske, halvbror. Man kan med andra ord lära sig en hel del parenting skills i Veronica Mars men man vill ju egentligen inte ha hennes, eller pappans, liv.
I Easy A finns en precis så konstruktiv relation i hela Olives familj. Det är tveksamt om Stanley Tucci och Patricia Clarkson någonsin har haft så roligt som när de spelade upp detta lyckliga äktenskap. Visst är föräldrarna lite disträa; deras kärlek till varandra är så stark och blind att det i små detaljer kan gå ut över barnen – mamman utser till exempel alltid pappan till familymember of the week, så han får alltid välja vilken DVD familjen ska titta på. Men att bli tvingad att titta på The Bucket List är trots allt ett rätt litet pris att betala för föräldrar som ser när du är i trubbel, frågar om du behöver hjälp, och litar på dig när du svarar nej, inte än, jag klarar mig.
Det dyker upp situationer i Easy A som inget i min erfarenhet som någons barn, före detta tonårsplastförälder eller popkulturkonsument hade förberett mig på. Vad gör man om ens unge säger att det här ryktet man kanske kommer att höra på stan om att man har syfilis inte stämmer? I den här filmen vet föräldrarna hur de ska agera i sådana stunder.
Det är en fantasi, självklart, men det är ju high shcool-komedier allt som oftast oavsett. I den här filmen sitter ungdomarnas värld ihop med det vuxnas olika sätt som när jag tänker efter är ganska sällsynta i genren. Tonårsbus och tonårsdumbryt får fullvuxna konsekvenser, men det betyder förstås inte att kidsen själva skulle vara mogna att hantera det helt själva. Att Olives familj är så fullständigt trygg, emotionellt och materiellt, håller filmen som helhet i ett positivt tonläge, trots ämnet.
En snygg detalj är att hon dessutom kanske är adopterad. Det är åtminstone hennes lillebror, vilket diskuteras i en genial sekvens då mamman påpekar att alla i familjen var sena i puberteten. Vad spelar det för roll? undrar lillbrorsan, som är svart. Jag är ju adopterad. »Who told you?«, rasar pappan överdramatiskt, på ett sätt som får en att misstänka att just dessa fraser tillhör familjens rutiner. »Vi skulle ju berätta det för dig när tiden var mogen.« Huruvida Olive är föräldrarnas biologiska barn framgår inte. Det spelar ingen roll, så varför etablera det? Att låta bli normaliserar helt nya tittargrupper in i den bäst fungerande kärnfamiljen i Hollywoods historia.
Vilket inte betyder att manuset skulle vara särskilt PK. Senare sätter sig pappan vid köksbordet med denna sin svarta, kanske nioåriga son och frågar honom som ett roligt skämt i nåt slags trevligt, opersonligt cocktailpartytonfall: »Where are you from, originally?«
5. Kaxigheten
Ett litet stycke in i filmen, kanske en fjärdedel in, klagar Olive på att hennes liv är så tråkigt. Hon skulle hellre vilja att hennes liv var som en klassisk high school-film, helst skriven av John Hughes. Att hennes vardag skulle innehålla lika stora ögonblick som höjdpunkterna i Breakfast Club, Sixteen Candles, Ferris Bueller's Day Off, Can't Buy Me Love eller Say Anything. Hennes monolog illustreras med klipp från filmerna.
Det vore ju dumt, för att inte säga väldigt dumt, att göra så i en film som inte höll måttet mot dem alla. Men det gör Easy A. När man kommer till sekvensen har Bert V Royal redan bevisat sig och vet att vi vet hur bra han är. Det är väldigt kaxigt. Det är en bra kaxighet. Det är en kaxighet som säger att han vet att denna må bli en sleeper hit, men att ni aldrig kommer att missa en av hans filmer igen.