Presentationen av Kakan, i början av andra avsnittet av Jills veranda, Nashville, avslöjar att hon är ett av Jills största fans och har försökt få träffa henne i flera år. Väldigt oväntat i alla fall för mig, och i sig ett bra utgångsläge.
Men sedan satte Jill den djupare kursen för programmet genom att säga att Kakans feminism och sexualitet kanske inte skulle vara helt välkomna i Nashville. Kakan uttryckte det själv som att hon var i fiendeland. (»Har [konservativa Kay] träffat någon cool feministflata förut?« undrar Kakan. »Skulle inte tro det«, säger Jill och skrattar.) Det känns lite som att förra avsnittet – som Kjell skrev om här – och detta båda försöker ta sig an vissa av problemen både med countrymusik och amerikanska Södern. Jag blir nyfiken på vilka sprickor som kommer att utforskas i resterande avsnitt.
När hon sjunger en pronomenbytt version av en Judds-klassiker bryr jag mig inte om dramaturgi och logik, vill bara sitta med på verandan och lägga huvudet på Kakans axel när hon gråter.
Det blev snabbt lite Wife Swap-känsla av det hela. Här ska världar krocka! Kakan är ju inte lagd åt att tona ner sig för fem öre, Jill påtalar omedelbart hennes stridbarhet och känner sig lite elak som föser ihop henne med en Tea Party-tant, om än någorlunda sansad. De ställs mot varandra, utan Jill, och även om samtalet är vänligt så är innehållet ömmande snarare än ömt. Det klipps och speakersätts på ett sätt som gör att det känns som att det handlar om att utsätta dem för varandra snarare än att de ska mötas.
Det blir så dubbelt. Alla anstränger sig för att vara trevliga och respektfulla men jag kan ändå inte ta det, och inte blir det lättare när Kakan pratat om hur ont det gör när någon vill pray away the gay. Kanske är jag minst lika trångsynt och dömande som en hel källare full med frikyrkopastorer, men jag kan liksom inte med den formen av religiositet, även om den talar med lågmäld ton och bakar persiko-cobbler. Lika lite som jag kan med en makeover som ska göra någon mer kvinnlig och mjuk, mer acceptabel för Jesus, och mer »vertikal«, även om det kanske är min nya favoriteufemism för att klä någon så de ser smalare ut.
Sedan blir det också konstig reality i klippningen när Jill säger hur fantastiskt det är att lära känna Kakan, när de i bild bara umgåtts över frukost (»lesbiska tomater«), och inte borde ha hunnit lära känna varandra alls. Men när hon sjunger en pronomenbytt version av en Judds-klassiker bryr jag mig inte längre om dramaturgi och logik. Jag vill bara få sitta på verandan med Jill och Kakan. Lägga huvudet på Kakans axel när hon gråter. Likaså när de får träffa Chely Wright. Det är intimt och rått och viktigt, det är ömmande igen men på ett helt annat sätt.
I en halv sekund blev jag lite trött – när Jill skulle summera besöket och tyckte att det var lite tjatigt att Kakan skulle vara så lesbisk hela tiden. Som tur var kom Jill på att det handlade om något större, och fick fundera lite på sina egna värderingar.
Makeover-fixad till »Southern belle« sjöng Kakan Emmylou Harris Red Dirt Girl i tokhögerkyrkan, men även om det lät fantastiskt ser jag mycket hellre dramat i när hon bland vänner och i sina egna kläder sjunger arg-Dixie Chicks. För man ska inte behöva dölja och gömma vem man är. Moral of the story. Oavsett om det handlar om att man är lesbisk eller vänster eller gillar country i smyg.
Kanske hade jag uppskattat att se henne bråka med kvinnan som tyckte att hon kunde välja killar i stället. Men det kanske också är så att Kakan är en större människa än jag. Och det är också en bra moral-eh…-kaka att få med sig.
Jills Veranda, Nashville går på SVT och gårdagens Kakan-avsnitt finns på SVT Play.