Min favoritsekvens i filosofigycklaren Slavoj Žižeks filmexposé The Pervert’s Guide to Cinema är den freudianska läsningen av Norman Bates hem i Hitchcocks Psycho, som förvandlar övervåningen med den avlidne moderns förmanande röst till överjaget, och källaren till detet; platsen i Bates undermedvetna där impulser och sexuella och aggressiva drifter får ta överhanden.
Det är en analys som utan större svårigheter skulle kunna appliceras på Österrikaren Ulrich Seidls senaste film, Källaren. I knappt 90 minuter bjuder Seidl ner tittaren i olika människors källarutrymmen men framför allt inre kamrar. Här syns paret som förvandlat källaren till en pub, BDSM-utövning i två olika former, ungdomar som spelar trummor, män i övre medelåldern som har skjutbana och diskuterar hur dumma turkar är och bleckblåsentusiaster med stora mängder nazistmemorabilia.
I en olustig scen möter vi en kvinna som förklarar att hon älskar att plågas och förnedras, antingen fysiskt (från späkning till nålar genom bröstvårtorna) eller verbalt, bara för att gå vidare med att berätta hur hon misshandlats av män i olika förhållanden – scenen igenom är hon endast iklädd ett rep.
I filmens inledning syns exteriörer. Garageuppfarter, buskage och lång gator i villaområden. Det är ett slags modern yta som för tankarna till Jacques Tatis kala modernitetskritik i filmer som Min onkel och, ännu mer, Playtime. Vi rör oss sedan in, ner i interiörernas dolda utrymmen, i människornas innersta. Ner till smutsen, vare sig den kommer från svettiga kroppar på träningscyklar eller historiefetischism. Det mest hisnande är givetvis att Källaren inte är en spelfilm utan en dokumentär. Att samtliga av filmens figurer finns på riktigt och villigt ställt upp med sina namn, ansikten och kroppar för allmän beskådan. Stilistiskt statiskt riktar Seidl kameran mot dem utan att vika undan blicken.
Det mest hisnande är givetvis att Källaren inte är en spelfilm utan en dokumentär. Att samtliga av filmens figurer finns på riktigt och villigt ställt upp med sina namn, ansikten och kroppar för allmän beskådan.
Ett slags äckel infinner sig snabbt. Dels över de österrikiska människorna som hyllar Hitler eller har spöklika spädbarnsdockor som de tar ur lådor i och sina källarutrymmen låtsats är levande, men kanske än mer över den mänskliga naturen i stort. Över insikten om våra tabun och drifter lever och mår bra, barrikaderade i villakvarterens dolda utrymmen. Det är ett tema som går igen i Seidls filmer, insikten att det under den polerade moderna ytan råder ett pulserande äckel.
Det vore enkelt att avfärda som cynism. Seidl estetik hänger sig stundtals åt Roy Anderssons estetiskt fascinerande men ofta trubbiga övertydlighet men balanserar oftast rätt genom att slå an ett slags aktualitet. Genom att fånga in det som skaver, det som är obehagligt, i det moderna västerländska samhället. I paritet med en Österrikisk alkoholiserad gubbe som gillar blåsinstrument och Hitler blir till och med Norman Bates en obehagligt rimlig figur.
Källaren har svensk biopremiär idag.