Vilken episkt stark ny filmvåg vi såg i Sverige de där åren kring mitten av 2000-talet! Det märkliga då var hur gärna ängsliga filmkritiker ville invända mot »amatörmässiga« detaljer i denna nya, stora lågbudgetfilmvåg, medan Filminstitutet-sponsrade rutinrullar med gråtjocka tråkmanus, teaterdialog och sjabblig scenografi alltid slapp samma epitetet…
Som en självsäkert tonkänslig auteur vävde Robert Lillhonga in komiska överdrifter och catch-fraser i en djupt socialrealistisk coming-of-age-story som alltjämt ger mig tårar i ögonen.
Jag minns hur jag slet mitt skribenthår i förtvivlan över att så få ens tänkte tanken att diskutera Fyra kvinnor, Gitarrmongot, Farväl Falkenberg och Darling i termer av Bo Widerbergs Barnvagnen… och frågan är om inte Hata Göteborg var den bästa av dem alla.
Som en självsäkert tonkänslig auteur vävde Robert Lillhonga in komiska överdrifter och catch-fraser i en djupt socialrealistisk coming-of-age-story som alltjämt förmår ge mig tårar i ögonen. Jag har haft flera repliker i minnet i åratal nu:
- »Rappa? På vår singer/songwriter-konsert?«
- »Cykla med några estetbrudar… nu skulle Mitander ha vart med…«
- »Varför har ni inte tatt hand om lille Basse? Eftersom lille Basse har pissat på mattan?«
Och ändå är filmen främst full av så mycket annat, från fotbollsfirmor, street-race och en spansk nycirkuspajas till fundamentalt ömmande relationsproblematik.
Svensk films viktigaste brytpunkt hittillls under 2000-talet var när de största verken började göras med de minsta budgetarna.