Att vara fangirl är inte alltid lätt. Man kan inte annat än att ta reda på allt om sin favoritserie, i förväg. Man klickar på länkarna, läser spoilers om kommande avsnitt och trycker på pilen för att se en sneak peek av den där scenen, och även om man skulle vilja låta bli, så går det liksom ändå inte. Spekulationerna och diskussionerna dyker upp där i flödet, och det är ju det som också är så fantastiskt kul! Men ibland är det ändå skönt när det blir precis tvärtom. Att man inte har den minsta aning om vad en serie ska handla om, var eller när den utspelar sig, eller ens själva konceptet, och att man kan uppleva en berättelse utan några som helst förutfattade meningar eller förväntningar.
Den första chocken kom redan efter några minuter in i första avsnittet, där på tågperrongen, och sen fortsatte överraskningarna för såväl mig som för huvudpersonen Sarah Manning (Maslany) genom hela avsnittet, ja hela serien.
Det absolut enda jag visste om Orphan Black var att det både sommaren 2013 och 2014 surrades högljutt på de flesta tv-bloggar runt om att en viss Tatiana Maslany absolut måste nomineras till (och helst vinna) en Emmy för sin fantastiska insats i nämnda serie. Hon nominerades, som ni kanske vet, inte någon av gångerna (däremot vann hon Critic’s Choice awards och nominerades för en Golden Globe) och jag hörde inte så mycket mer om henne eller serien efter det, och tog aldrig reda på mer heller. Så när jag för några månader satte mig ner framför skärmen för att kolla på första avsnittet hade jag inte den minsta aning vad det skulle handla om.
Den första chocken kom redan efter några minuter in i första avsnittet, där på tågperrongen, och sen fortsatte överraskningarna för såväl mig som för huvudpersonen Sarah Manning (Maslany) genom hela avsnittet, ja hela serien. Jag satt nog och gapade, med uppspärrade ögon, mest hela tiden, där jag satt och tryckte play för att se nästa avsnitt, och nästa, och nästa. Speciellt kommer jag ihåg den oväntade vändningen med den något annorlunda användningen av tvålen, ödet för den tyska kvinnan i baksätet, första mötet i förorten, fingeravtrycken, bilen som kom från ingenstans och till sist den omåttligt effektiva avfallskvarnen.
Det var verkligen tur att det blev en säsong två, för ettan slutade med både ett förebådande om svår sjukdom och ett obehagligt försvinnande. Andra säsongen satte igång med en rasande body count, vissa dödsfall av det brutalt kallblodiga slaget och andra av den mer, ska vi säga, klantiga varianten. Medan jakten på sanningen fortsatte byggde spänningen mycket på karaktärerna, om de tillhörde de goda eller de onda? Vilka var deras avsikter och kunde de faktiskt litas på, eller inte, Mrs S, Paul, Donnie, Delphine, Dr Leekie och Marian?
Om du inte sett Orphan Black än, och inte vill veta alltför mycket i förväg, då föreslår jag att du slutar läsa nu, och istället sätter dig letar fram Netflix, eller SF Anytime, på skärmen, sätter igång säsong 1, avsnitt 1. Börja njut! Om du vill veta lite mer först eller om du är redo för säsong tre, då kommer det en promo här:
Har du kommit så här långt då vet du att Orphan Black handlar om ett antal… systrar. När vi lämnade dem i säsong två hade Alison återfått sin passion för Donnie vilket firades i garaget, på frysen. Lilla Kira visste precis hur man lurar av sköterskor sina mobiltelefoner och sedan ringer efter hjälp. Sarah hade blivit invigd i sanningen om Projekt LEDA:s motsvarighet i militären och att det finns »andra krafter« bortom Topside som styr. Cosima hade upptäck att boken Dr Moreaus ö, som hon läste för Kira, innehöll professor Duncan chiffer, samtidigt som provrören med Kiras benmärg, som skulle rädda henne, hade kraschats mot golvet av Rachel. Rachel i sin tur hade fått nåt riktigt otäckt i ögat när hon försökte få Sarah att avslöja var chiffret fanns och Helena hade blivit kidnappad (igen). Tatiana Maslany berättar mer:
Många kvinnor är de som söker överleva och hitta sanningen bakom projekt LEDA, Dyad och Topside. Även om det inte nödvändigtvis är nåt att sträva efter så är det kul som omväxling med en serie, speciellt av det här slaget, som inte klarar det omvända Bechdel-testet. Det är helt enkelt väldigt magert med scener där två män interagerar och pratar om nåt annat än kvinnor, i detta fall om Sarah, eller någon av de andra… systrarna. Och Tatiana Maslany, som spelar dem alla? Jo, jag är nog benägen att hålla med om att hon åtminstone skulle fått en chans att kamma hem en av dessa Emmys. Inte bara lyckas hon göra systrarna till helt unika figurer, hon lyckas dessutom helt trovärdigt spela Alison som låtsas vara Sarah, eller Sarah som uppträder Cosima eller Alison (rehab-centret, haha), samt Rachel som spelar Sarah. Genialt!
Förutom att vi måste få reda på mer om Projekt CASTOR i säsong tre, så kan jag inte låta bli att undra. Kommer Michiel Huisman (Cal) tillbaka?
Orphan Black, säsong 1 och 2, finns redan på Netflix och SF Anytime. Säsong 3 börjar på Netflix den 19 april.