Liam Neeson har en märklig karriär bakom sig, från stabila kvalitetsrullar som Fruar och äkta män, Schindler's List och Michael Collins till tråkiga skitfilmer som The Haunting och den där Star Wars-filmen. Liam Neesons karriär har gått både upp och ner, med tonvikt på ner.
Man kan få för sig att Neeson aldrig lämnade Darkman. Att han spelat sina roller i ett annat universum och prestationen sedan färdats genom asteroidregn och svarta hål för att slutligen nå vårt – med irreparabla skador.
Kanske hänger det ihop med hans grådaskiga yttre. Jag menar, kom igen, kall gröt ser aptitligare ut. Och så rösten, all världens alkoholiserade dödsrosslingar förpackade i Liam Neesons värddjursaktiga hals. »Ni kan bo här hur länge ni vill«, säger den, »låt oss leva tills vi blir tusen år!«
Ibland kan man få för sig att Neeson aldrig lämnade Darkman. Att han spelat sina roller i ett annat universum och prestationen sedan färdats genom asteroidregn och svarta hål för att slutligen nå vårt – med irreparabla skador. Han har inte haft det lätt Liam. Tråkigheten fick honom att implodera. Man pratade inte längre om Liam Neeson. Det blev för tråkigt.
Men sedan hände något. Det kan ha varit med Taken från 2008. Neeson gjorde comeback som renodlad actionskådis. I en av tidernas mest fördomsfulla slaskfester. Efter det följde snarlika filmer som Taken 2, Non-Stop och Taken 3. Sälj-din-hjärna-och-få-en-biobiljett-filmer. Man kan såga dem hur mycket man vill, det har jag tidigare gjort, men samtidigt så finns där någonting som säljer. Detta något är vad som gör en film som Taken 2 bättre än K-19: The Widowmaker. I värsta fall är det dåligt, i bästa fall mediokert, men det är i alla fall aldrig tråkigt.
I Run All Night spelar Neeson någon slags ex hit-man/gangster, svårt att veta vad han ska föreställa egentligen, men att han har tagit livet av mååånga människor och försummat sin familj förstår vi i alla fall. När hans son (Joel Kinnaman) får problem med sonen till stadens gangsterboss numero uno Shawn Maguire (Ed Harris), slutar det med att Neeson skjuter honom och jakten kan börja. Shawn Maguire är nämligen old school och följer devisen öga för öga, tand för tand tills att det varken finns ögon eller tänder kvar.
Precis som vanligt, då, eller? Nej, inte riktigt. Först blev jag lite besviken, var inte det här för bra? Lite State of Grace-känsla, eller Jagad. Run All Night har en skön puls, med en närvaro och intimitet som oftast saknas i dagens actionfilmer. Hårdkokt men med ett bultande machohjärta därunder. Som i David Ayers Harsh Times eller End of Watch.
Hade det inte varit för ett par tårdrypande shoot-outs i slowmotion, ett slut under all kritik och en genomgående skev syn på manlig heroism, så hade jag nog kunnat gå så långt som att utse Run All Night som en värdig motståndare till Neesons absolut bästa film The Grey.
Run All Night har svensk biopremiär i dag.