Det är svårt att avgöra vem av de inblandade som egentligen tar sig igenom den här cyniska, trötta uppföljaren till den otippat framgångsrika tidsresekomedin Hot Tub Time Machine med hedern i behåll. Om nu ens någon gör det. För det är den nivån vi befinner oss på här, de halmstrån vi tvingas att desperat greppa efter när helheten är så kass: vem gör inte totalt bort sig? Det är frestande att säga John Cusack, som smart nog lät bli att medverka i Hot Tub Time Machine 2 och endast gör en med all säkerhet kontraktsbunden cameo som är så snabbt avklarad att jag fortfarande inte vet om det var Johnny själv eller en volleyboll med keps jag såg framför mig. Cusack klarar sig alltså undan pinsamheterna genom att knappt vara med. Men bara med nöd och näppe.
Vad spelar Corddrys insats för roll när allt han har att jobba med är ett manus som är så fullt av vulgär, hjärndöd grabbhumor att jag föreställer mig att det skickats till ett gäng ölhävande, testosteronstinna, dejtrejpande frat boys för kreativ konsultation?
Sämre går det för den otroligt osynkade trion Craig Robinson, Clark Duke och Rob Corddry, som alla repriserar sina roller från ettan. Corddry, som får ta över som leading man med Cusack ur bilden, är förvisso en dokumenterat rolig person och en solid skådis, beundransvärt hängiven även de mest bedrövliga situationer han ställs inför – han ger verkligen allt och det ska han ha poäng för – men vad spelar det för roll när allt han har att jobba med är ett manus som är så fullt av vulgär, hjärndöd grabbhumor att jag föreställer mig att det skickats till ett gäng ölhävande, testosteronstinna, dejtrejpande frat boys för kreativ konsultation? Fler tuttar i slowmotion? Självklart, Brad! Några sunkiga bögskämt till? You got it, Dirk! Alla kvinnoroller ska vara antingen sexiga bimbos eller jobbiga bitches eller sexiga bimbobitches? Naturligtvis, Tank!
Corddry får inte särskilt mycket stöd från sina medspelare heller. Robinson kan bitvis vara rolig, men han är så frustrerande lat och slapp, här liksom överallt – han signalerar absolut noll engagemang och ansträngning, och är verkligen ingen lagspelare. Inte för att jag klandrar honom med tanke på förutsättningarna, men kom igen, jobba lite. Och Duke? Ja, jösses. Vem fick den briljanta idén att göra honom till filmstjärna? Vilken Hollywoodproducent, eller regissör för den delen, har suttit på ett pitchmöte och yttrat orden »Vet ni vem som skulle vara perfekt för den här rollen? Clark Duke!«?
Handlingen – vem bryr sig egentligen, men okej – är egentligen inte helt genomkorkad. Storyn är mer eller mindre en variant på vad som händer när den girige Biff lägger beslag på sportfaktabibeln i Tillbaka till framtiden, ser till att unyttja informationen för egen vinning, och därmed förändrar världen till det sämre. Tanken att sitta inne på ett dylikt facit för framtiden är ett fantasieggande scenario, och filmen börjar också bättre än väntat. Våra hjältar har använt sin kunskap om nutiden för att skaffa sig framgångar i det förflutna, och kannibaliserar nu på allt från Google till Lisa Loeb-låtar för att befinna sig i händelsernas centrum, tjäna storkovan och leva livet.
Men så händer det något som tvingar dem att åter använda den mystiska bubbelpoolen och färdas i tiden för att rätta till några gamla/nya/nygamla misstag. Och så är äventyret i gång. Eller vad man nu ska kalla det. Med på ett hörn är även Adam Scott, som gör vad han kan och har bra samspel med Corddry, men hans förstärkning räcker inte särskilt långt. En rad bortslarvade småinsatser från humortyper som Jason Jones, Gillian Jacobs och Kumail Nanjiani gör mig mest deprimerad.
Deprimerad kan man också bli över det faktum att en flortunn sketchidé som inte borde kommit längre än till ett manusmöte på SNL nu blivit två mainstreamkomedier med etablerade stjärnor i huvudrollerna som dessutom går upp på biografer i Sverige. Hot Tub Time Machine 2 floppade dock rejält i USA, så en trea känns just nu osannolik.
För övrigt: det är nu mer uppenbart än någonsin hur digital filmproduktion har förstört den amerikanska mainstreamkomedin. Visst, »förstört« är ett hårt ord, men övergången från filmrulle till hårddisk har så dramatiskt sänkt kostnaderna för själva filmandet, med konsekvensen att man bara kan låta kameran gå, i all fucking evig tid, i hopp om att fånga lite humormagi. Vem vet, det kanske blir kul! När kostnaden för en film inte längre mäts i antal meter filmremsa brer de evighetslånga, ostrukturerade tagningarna ut sig som en böldpest över humorlandskapet. Adam McKay, Will Ferrell och Judd Apatow har legitimerat förfarandet, som här når såsigare och mer oinspirerade nivåer än på mycket länge.
Hot Tub Time Machine 2 har svensk biopremiär i dag.