Tyvärr finns det något alldeles för välbekant med scenen där den unga Vera (Alicia Vikander) tar farväl av den unga Roland (Kit Harington) på en tågstation. Han i full soldatmundering, bland hundratals andra soldater. Rök från tåget, kvinnor med viftande händer. Och så farvälet. Han ska iväg till fronten och hon ska stanna kvar. Där går tågvisslan och hjulen börjar sakta rulla.
Här finns många små detaljer som hade kunnat göra berättelsen mer unik. Som den stoiska fadern som säger ett käckt adjö till sin son i uniform för att sedan tappa ansiktet helt när tåget rullat iväg.
Testament of Youth bygger på brittiska Vera Brittains självbiografi så farvälet på tågstationen har alltså, får man förmoda, hänt på riktigt. Här finns alltså en unik upplevelse och redogörelse att ta sats från. Men det är någonting alldeles för välbekant med den ändå. Man har sett den för många gånger. De tappra, hoppfulla männen i uniform som »snart kommer hem igen«. De vinkande kvinnorna och så klockan som klämtar att nu är det dags att lämna stationen. Alla i felfria och aningen för snygga scenkläder. Allt så perfekt iscensatt. Precis som vi sett det flera gånger tidigare i andra filmer om precis samma sak: krigets fasor och kärleken mellan en ung kvinna och en soldat som sätts på vänt medan den kalla verkligheten i början av 1900-talet marscherar emellan.
Här finns egentligen många små detaljer som hade kunnat skänka djup och känsla till berättelsen, och framför allt gjort den mer unik. Som den stoiska fadern som säger ett käckt adjö till sin son i uniform för att sedan tappa ansiktet helt när tåget rullat iväg. Men de personliga detaljerna presenteras i ett alldeles för sterilt, perfekt iscensatt ljus och gör istället berättelsen för generaliserad och därmed ytlig.
Ett tag tänker jag att det kanske är meningen. Att det är så här man berättar engelska krigsberättelser, att det följer en tradition. Att man kör stiff-upper-lip även i berättandet, precis som man uppmanar till i agerandet. Att kylan, distansen, ytan är ett sätt att förmedla precis det förhållningssätt man som krigsdrabbad måste ha för att inte gå under av fasorna.
Men sedan ändrar jag mig. Nej, det handlar inte om berättarteknik detta. Det handlar om försiktighet och en oförmåga att förmedla känslor. Och det är ju synd, eftersom berättelsen om den unga Vera som vänder Oxfordstudierna ryggen till och blir krigssjuksköterska och senare pacifist naturligtvis är värd att berätta. Men den unika rösten hörs inte. Den försvinner bland generiska bilder av unga, leriga ansikten i filmiska skyttegravar och estetiskt placerade blodfläckar på de kritvita, stärkta förklädena.
Testament of Youth har svensk biopremiär i dag.