Ännu en sorgeprocess att gå igenom. Jag klämde hela Breaking Bad på tio dagar för några veckor sen (»tjänstefel! Har du inte sett Breaking Bad?! Vad är du för tv-människa???« som TVdagspodden så briljant uttryckte det). Även om Vince Gilligan knöt ihop den säcken tillfredsställande – dock kanske väl prydligt – är det ingen överraskning att jag saknar den.
I tisdags gick sista avsnittet av Better Call Saul. Denne tappre figur blev i och med detta, slutligen, mentalt den kriminella advokat-Saul (Bob Odenkirk) vi känner så väl. Säsong 2 är redan greenlightad och frågan är vad vi får se då, i och med att den psykologiska förändringen redan är ett faktum.
Hoppas vi får se mer av de där startbilderna av Saul, på dekis och anställd på en skitig diner, ensam med en drink och dvd-minnen på kvällen.
Min enda, lilla, kritik är att säsongen knyts ihop med samma väl övertydliga snitsighet som dess föregångare. Men serien har verkligen engagerat från start – sög in mig i Breaking Bad-universat igen – och är det något jag just nu hoppas av fortsättningen så är det att vi får se mer av just de där startbilderna av Saul, på dekis och anställd på en skitig diner, ensam med en drink och dvd-minnen på kvällen. Att serien så att säga går vidare efter originalets tidslinje, blir sequel i stället för prequel. Men i första hand lär ju säsong 2 handla om det reella skiftet från »James McGill« till »Saul« och nya byråstarten.
Något som upptar mina tankar allt mer nu är emellertid en helt annan person:
Vad hände med olycksbarnet Jesse?
Är det något jag ännu hellre vill se en fortsättning på så är det hur han navigerar sin återvunna frihet. Något säger mig att dramatiken inte är över för honom.