Medan SHL gått in i en kris med tappade intäkter och stora orosmoln på himlen har skoterderbyna mellan Skellefteå och Luleå bara blivit allt hetare. Men det är ju inte därför svenska hockeyfans kommer att välja C Mores huvudmatch i kväll utan för studiosnacket före, under och efter norrlandsderbyt.
Oavsett vilket lag vi håller på och vilka lag vi avskyr och oavsett vad vi anser i frågan om SHL:s planerade panikutvidgning till 14 lag (vilket dock påverkas lite väl mycket av just klubbsympatier/–antipatier) känner vi oss svältfödda på information och nyfikna på utvecklingen.
Jag har personligen svårt att tro på att förändringen verkligen kommer till stånd. Men det är för att jag inte riktigt vet hur beslutsgången ser ut, och hur man ska tolka förbundsordföranden Christer Englunds sedvanligt dubbla budskap – allmänt positiv i Aftonbladet igår eftermiddag, mer avvisande i TV4 några timmar senare (fast egentligen var det väl bara en hårdvinkling av TV4-Sporten själva). Hade det bara handlat om SHL och förbundet hade överenskommelsen redan varit klar, verkar det. Men Hockeyallsvenskans vilda protester, hur viktas de? Och hur seriösa är dessa protester, egentligen, nu när de dessutom börjat bli motstridiga? VD:n Stefan Bengtsson talar förstås i egen sak och vill inte se värdet av »sin« liga minska – men har han verkligen fullt stöd hos sina uppdragsgivare bara för att kvällstidningarna intervjuat några ledare och citerat lite twitter?
Att nu Malmö villkorar sitt stöd för förslaget med att de två sista SHL-klubbarna i så fall måste delta är skrattretande oseriöst.
Det märkliga med hela situationen är att det är just Hockeyallsvenskan som i åratal tjatat om denna utvidgning av serien, och de starkaste allsvenska klubbarna som tjänar mest på den. Så varför är de emot?
»Förändrade förutsättningar mitt under säsong«? Nja, jag tror inte på det argumentet. Det finns inga principriddare i svensk hockey. Var och en står sig själv närmast. Förändringar under säsong ser vi ständigt, om än i mindre skala, även i allsvenskan som till exempel förrycktes totalt förra året när vissa klubbar fick råd och möjlighet att öppna båsdörrarna på vid gavel för lockoutade NHL-proffs. Då såg man inte röken av det principrytteri som SHL försökte hantera lockoutsituationen med.
Och nog märker man på kommentarerna från de allsvenska representanterna att det inte handlar om några idrottsrättsliga principer. De dreglar fradga och svordomar om »Kalle Anka«, men när journalisterna ställer följdfrågor sipprar de verkliga argumenten fram.
»Vi vill ha AIK och Örebro i kvalserien, då har vi full hall«, säger till exempel Västerås ordförande Johan Fägerblad. Han vägrar alltså att uttrycka ens en vilja att försöka göra gemensam sak med SHL och förbundet på grund av att han vill kunna räkna in några hundra extra åskådare på två (!) matcher.
Snacka om missriktat egenintresse.
Sedan inser han förstås vad han sagt, när reportern ställer sin följdfråga, och tvingas retirera till det pseudo-principiella i följande helt fantastiska citat:
»Om någon skulle erbjuda Västerås en gratisplats i SHL skulle jag avgå som ordförande.«
Då kan jag bara rekommendera honom att avgå med omedelbar verkan eftersom han skulle bli lynchad av sina egna klubbmedlemmar om Västerås på grund av en retorisk fadäs avstod från en större chans att nå SHL.
Men den verkliga »Kalle Anka«-nivån nås hos Malmö Redhawks, där sportchefen Patrik Sylvegård skriker till Expressen att »Då kan de lägga ned allt!« medan ordföranden Tommy Qvarfort till Sydsvenskan stöder förslaget och att det måste ske omgående…
Även jag är positiv till snabbast möjliga utvidgning. Inte bara för att klubben jag håller på, AIK, ligger pyrt till i SHL-tabellen utan för att jag som AIK:are minns helvetet i Hockeyallsvenskan och ilskan mot de två klubbar i SHL som ständigt blockerade utvidgningen.
Visst ser jag som AIK:are gärna att mitt lag, med ligans mest läckande försvar och sargade självförtroende, slipper kvalserien (eller får delta i en kvalserie med fyra SHL-platser i potten). Men just i egenskap av att vara AIK:are har jag med åren förvärvat så pass mycket mental självbevarelsedrift att jag inte vågar tro på att någon strukturell förändring som skulle gynna AIK verkligen realiseras. Vi Gnagare är så vana, för att inte säga nednötta, av motsatsen. Vi lider fortfarande av den både psykiska och djupgående ekonomiska skada Svenska Ishockeyförbundet åsamkade oss när de 2004 tvångsdegraderade AIK till division I och närapå avlivade klubbens elitverksamhet – trots att AIK Hockeys ekonomi visade plussiffror (spelrätten hade av misstag inte administrerats över från huvudföreningen, som låg på minus på grund av en intern fotbollsaffär). Ingen annan klubb har behandlats så illa av förbundet och den egentliga orsaken var, vilket jag flera gånger fått informellt bekräftat inifrån förbundet, att man ville straffa AIK för att ha tagit in ett konkurrerande spelbolag till Svenska Spel som sponsor säsongen innan. När sedan även Djurgården gick mot tvångsnedflyttning säsongen därpå på grund av negativt eget kapital ändrades snabbt reglerna – under säsong! – så att man skulle få lov att ha negativt kapital under ett enskilt år. AIK var den enda, och sista, klubben att drabbas av den tidigare regeln trots att man inte ens hade minuskapital…
Jag ser alltså på hela den här hastigt uppblossade 14-lagsaffären med ungefär lika mycket skepsis som fascination.
Men givetvis reagerar jag även på det rent känslomässiga i reaktionerna från AIK-hatarna därute, som inte missar ett tillfälle att raljera om att »AIK inte hör hemma i SHL« – vilket då skulle vara ett reellt argument för att kvalserien under alla omständigheter måste spelas med två av dagens SHL-klubbar.
Rent logiskt förstår jag inte varför detta skulle vara mer »rätt« än att låta ytterligare två allsvenska klubbar göra upp om platserna. Om en liga ska utvidgas av ekonomiska skäl är väl det allra naturligaste att behålla samtliga klubbar som finns där i dag och fylla på underifrån – i stället för att rulla tombolan även med klubbar som redan finns i SHL. Att nu Malmö, enligt Sydsvenskan i dag, villkorar sitt stöd för förslaget med att de två sista SHL-klubbarna i så fall måste delta är skrattretande oseriöst med tanke på att han tidigare i samma intervju sagt att »vi kan inte hålla på med paragrafrytteri«…
Det vore hederligare av samtliga inblandade – allsvenska grosshandlare såväl som hockeysupportrar som provoceras av bokstavskombinationen A, I och K – att medge att alltihop handlar om känslor i svall och inte princip eller logik.
C More har numera en rätt fantastisk journalistisk uppställning i SHL-studion som ger inramning och analys på NHL-nivå (Petter Rönnqvist!). Jag vågar kanske inte tro på SHL-utvidgningen, men jag litar blint på en fullständig genomlysning av läget och alternativen på tv i kväll.