Det händer emellanåt att jag tänker på Donald Breedan, på hans öde. Han är nog en av filmhistoriens mest underskattade små biroller, i alla fall en av de mest bortglömda. Det är Donald Breedan som är den forne brottslingen i Heat, numer kocken på en sjaskig diner i Los Angeles, vars livs omständigheter tycks pressa honom åt fel håll. Som inser att han är trött på att leva lagligt, att bli hunsad av en osympatisk chef och i sista sekund väljer att köra flyktbilen under den stora stöten i tredje akten av filmen. Efter det beslutet lever Breedan dessvärre inte många minuter till.
Efter minimalistiska Margin Call och All Is Lost fläker J.C. Chandor nu ut en storslagen familjehistoria om en kämpande affärsman och hans krackelerande imperium.
Jag älskar historien om Donald Breedan, hur den på ett kompakt och effektivt sätt fläker ut ett helt liv med hjälp av några enkla filmsekvenser, hur den fångar viljan att göra rätt för sig när man egentligen vet att allt runt omkring en pekar på att man borde göra fel. Det är av precis samma anledning jag älskar berättelsen om Abel Morales i J.C. Chandors fantastiska A Most Violent Year.
Chandor har de senaste åren gjort en utmärkande klarsynt resa inom den amerikanska filmen. Från den kompetenta men lite yxiga regidebuten med börsthrillern Margin Call till en av 10-talets abslout bästa actionfilmer med historien om en skeppsbruten seglare i All Is Lost.
Från två förhållandevis minimalistiskt utformande produktioner – Margin Call utspelar sig i princip uteslutande i mötesrum och kontorslandskap och All Is Lost helt och hållet på en båt –fläker han nu i stället ut en storslagen familjehistoria om en kämpande affärsman och hans krackelerande imperium. Året är 1981, i New Yorks yttre delar försöker Standard Oil att expandera sin verksamhet och vädjar samtidigt till myndigheterna om hjälp med att få bukt med en serie kapningar av deras oljefraktande lastbilar. Ägaren, Abel (Oscar Isaac), sätter sig i skuld med de lokala chassiderna, fäktas med en misstroende distriktsåklagare och försöker framförallt skapa en trygg framtid för sin familj. En beväpnad dyker upp utanför hemmet och en av Abels lastbilschaufförer hamnar i klammer med rättvisan. I ett flertal bråk med sin fru, Anna (Jessica Chastain), uppenbarar sig undan för undan ett alternativt sätt att hantera problemen som hopar sig, att välja den kriminella vägen med Annas familjs bakgrund i organiserad brottslighet.
A Most Violent Year breder därifrån ut sig som ett komprimerat epos, en berättelse laddad med betydelse och utforskning av moralens gränsland. Budskapet är lika tvetydigt som symboliken i Abel Morales namn, hämtad från både bibelns första mordoffer och det spanska ordet för moral, är tung. Händelseutvecklingen präglas av en ständig oro och en nerv som bidrar till ett underliggande, kittlande driv.
Att allt sammanfaller med Chandors känsliga regi och mörka bildspråk resulterar i en utmattande filmupplevelse. Handlingen utvecklar sig på ett sätt där tempo och realism aldrig krockar. Det är som att Chandors kamera bara ser på, medan världen håller på att rasa samman runt filmens huvudperson; bara väntar för att se hur han kommer att agera, om han kommer kunna se skillnad på rätt och fel. En balansakt som dessutom får ytterligare stabilitet av en mycket bra Oscar Isaac i huvudrollen och en ännu bättre Jessica Chastain vid hans sida.
Det är ett kompakt berättande som tar form. En berättelse om att det är lätt att välja fel och alltid lika svårt att vandra den rättfärdiga vägen genom livets motgångar. Donald Breedan hade viljan att göra rätt för sig, i det helvete Abel Morales genomlider är det lätt att ursäkta varför den viljan kanske inte alltid räcker till.
A Most Violent Year har svensk biopremiär i dag.