I Brett Leonards film Feed från 2005 fick vi veta allt vi inte visste att vi ville veta om sexuella seriematare, så kallade feeders, och deras mottagare, feedees. Såklart med en mordisk selling point, som om inte fetischen i sig räckte, men ändå hyfsat naturalistiskt.
I Foodies får vi följa fem matbloggare på deras kulinariska eskapader jorden runt. Det fotas, surplas och himlas – sexuellt – med ögonen.
När jag ser den svenska dokumentären Foodies är Feed bland det första jag kommer att tänka på, näst efter Mons Kallentofts akuta sjukhusbesök på grund av massivt intag lyxmat. Food Junkie jamenvisst. Inte för att Foodies handlar om tvångsmatning, men för att maten som sådan gått från att vara ett överlevnadsmedel till att bli något sexuellt. Vulgär beskrivning, kanske, men det känns som att dessa gourmeter – hmm – verkligen njuter av sin mat, på ett abnormt sätt.
I Foodies får vi följa fem matskribenter/bloggare på deras kulinariska eskapader jorden runt. Det fotas, surplas och himlas med ögonen. Alltså, det sexuella himlandet. Men det kanske är en konsekvens av att äta larvsvamp värd sin vikt i guld, svalbosoppa eller sushi på Sukiyabashi Jiro i Tokyo – även förekommande i Jiro dreams of sushi. Vad vet jag.
Larvsvampen (Ophiocordyceps sinensis) är även känd som Yartsa gunbu. Om jag har förstått det rätt så börjar det hela med ett slags parasitisk svampart vars sporer infekterar larver och insekter. Till slut har svampen vuxit så mycket att värddjuret dött – men dess skal verkar fortfarande som en slags hud till svampen – och svampen kan plockas, säljas dyrt, och ätas.
Kulinariska excesser av ovanstående slag finns det gott om i Foodies, det är delvis vad dokumentären handlar om. Rika människor som äter dyr mat på exklusiva Michelinkrogar. Helst saker som hjärnor från sparvar och snigeltentakler friterade i björksav. Det är fascinerande och äcklande på samma gång – jag är inte helt bakom vad gäller mat, skickade faktiskt in en anmälan till Sveriges mästerkock en gång – och man kommer (inte helt osökt) att tänka på slemmig sci-fi/body horror där till synes normala människor förvandlas till monster vid anblicken av blod, eller något slags bisarr erotik där människor blir till kött och inte så mycket mer.
Tv-serien Hannibal gestaltade detta fenomen på ett mer kusligt sätt. Det kannibalistiska, uttråkade, borgerliga frosseriet. Som sagt, fascinerande, men samtidigt en veritabel loska i ansiktet på alla de som tigger på gatorna världen över. Sällan har världens orättvisor visualiserats med en så rakbladstydlig skärpa som i Foodies. Medvetet? Jag kan verkligen sakna en mindre subtil approach om så är fallet.
En veritabel loska i ansiktet på alla de som tigger på gatorna världen över. Sällan har världens orättvisor visualiserats med en så rakbladstydlig skärpa som i Foodies.
Som film sett är det, trots moraliska invändningar, njutbart. De personer vi får följa på deras kulinariska resor världen över är mestadels intressanta. Steve Plotnickis charmiga/vedervärdiga arrogans och hans verbala brottningsmatch med en av kockarna bakom en rätt som blandar gåslever och ansjovis är fenomenal. Ex-modellen Aiste Miseviciutes kringresande jorden runt utan någon egentlig fast punkt är avundsvärt. Dessutom är det snyggt gjort, fotot är simpelt men fångar matens komplexitet och gourmeternas ensamhet – även detta en intressant addition.
Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att Foodies är en intressant iakttagelse av matens förvirrade metamorfos och de vackra rovdjuren som fotar först och tuggar sen. Samtidigt som den lämnar en bitter eftersmak i munnen. Vad är det liksom för människor som flyger från London till andra sidan jordklotet för att besöka en ekologisk restaurang? Ser de inte ironin i det hela?