Allsvenskan: Djurgårdens IF–IF Elfsborg (C More Live 3 söndag kl 17:30)
Malmö FF har använt CL-miljonerna smart och ser ruskigt starka ut – mer eller mindre två spelare av hög allsvensk klass på varje position, och offensivt är överflödet ännu större. IFK Göteborg fick behålla Vibe, har i Gustav Engvall en spelare som står på gränsen till det riktigt stora genombrottet och har fyllt på med intressanta nordiska värvningar och det hårt bultande blåvita hjärtat Sebastian Ericsson.
AIK har ett antal lite osäkra nyförvärv, men samtidigt en stadga och kontinuitet som kan bli avgörande. Häcken har fått behålla de rätt underbara bröderna Gustafsson och har en av seriens absolut högsta högstanivåer – i ungefär fyra eller fem matcher varje år. Kalmar har återförenat hela brödratrion Elm och kommer Rasmus igång igen kan smålänningarna i princip gå hur långt som helst, faktiskt utmana om guldet. Örebro gjorde en sinnesjukt stark höst och har övertygat i försäsongens cupmatcher, men har en tunnare trupp än topplagen och kan bli sårbart för skador och avstängningar. Henrik Larsson kommer hem till Helsingborg och ska visa att han är »the real deal« med en ojämn trupp. Hammarby har landets största publik, Kennedys fot och Nanne Bergstrands rävighet.
Medan övriga topplag värvat stora namn har Elfsborg lite i skymundan värvat exakt det som behövdes.
Hur man än ser på saken så är det här den kanske mest intressanta allsvenska säsongen på väldigt, väldigt länge. I premiäromgången fastnar jag ändå mest för den här matchen. Mest för att jag är nyfiken på om Elfsborg – detta konstant högpresterande, men sällan SM-guldvinnande, lag – har fått alla pusselbitar på plats nu och kan vinna mot ett svårbedömt Djurgården. Medan övriga topplag värvat stora namn har Elfsborg lite i skymundan värvat exakt det som behövdes. De har fått hem Magnus Haglund och Emir Bajrami (en chansning, men en som Elfsborg har råd med) och de har plockat in underskattade Simon Lundevall från Gefle som borde passa perfekt in i IFE:s spel. Sen har de behållit en trupp som både har rejält med rutin och spännande potential (Arber Zeneli!).
Frågan är bara, som vanligt, vem som ska göra målen?
Serie A: AS Roma–Napoli (TV4 Sport lördag kl 12:30)
Det sorgligaste laget att se i Europa just nu? Roma borde ligga rätt bra till. Allt det som fungerande under fjolårssäsongen och hösten – det snabba ytterspelet, det tajta smarta mittfältet, en del ganska medelmåttiga spelare som lyfte sig till oanade höjder – är som bortblåst. Och just därför gör det nästan ont att se det röda Romlaget just nu: man vet hur skyhög högstanivån är, man förstår inte hur de kan vara så långt ifrån den. Roma har svårt att göra mål och ännu svårare att försvara det egna – de defensiva misstagen bakom Fiorentinamålen i Europa League-förlusten häromveckan var på primavera-lagnivå.
Premier League: Arsenal–Liverpool (Viasat Fotboll lördag kl 13:45)
Förlusten mot Manchester United förrförra helgen lyfte locket på kistan med Liverpools Champions League-drömmar i, nu har Arsenal chansen att spika igen den. Förutsättningarna skulle inte kunna vara bättre. Brendan Rodgers 3-4-2-1-omstrukturering gav effekt så länge Liverpool orkade med sin helplanspress och den svårt ojämne humörspelaren Coutinho var i sitt livs form, men de senaste veckorna har Liverpool gått på de sista ångorna i tanken och det syntes mot United, som ganska lätt kunde spela sig förbi Liverpools tidiga press och sätta in attackerna på Liverpools högra sida, mot Emre Can, som spelade mittback trots att han är defensiv mmittfältare, och Raheem Sterling, som spelade wingback när han är ytter.
Arsenal har kanske inte de fysiska möjligheterna att använda samma plan, men behöver det inte heller. Oavsett hur Arsene Wenger löser sina lyxproblem på mittfältet och i anfallet: spel- och passningsskickligheten är så stor på det centrala mittfältet och snabbheten så stor på de offensiva kanterna att Gunners kommer hitta ytorna utanför och mellan Liverpools tre mittbackar ändå.
Bundesliga: Borussia Dortmund–Bayern München (Eurosport 2 lördag kl 18:30)
För ett lag av Dortmunds storlek kan en säsong inte bli mer »jaha« än så här. Laget är på hyfsat säker mark i ligan, på en tionde plats med åtta poäng ner till kvalplats. I Champions League blev det ett, nåja, hedersamt åttondelsuttåg mot Juventus.
Det är givetvis inte en säsong som kan räddas, inte ens med en seger mot redan klara ligavinnaren Bayern, som just nu säkert fokuserar mer på Champions League hur som helst, men i bästa fall kan det i alla fall ge välbehövligt hopp inför nästa.
Ligue 1: Olympique Marseille–Paris SG (C More Sport söndag kl 21)
Som klubblagstränare har Marcelo Bielsa aldrig stannat längre än ett par år. Längre tid klarar förmodligen inte spelarna argentinarens nitiska noggrannhet. I Olympique Marseille har han varit 3/4-delar av en säsong nu och nog börjar man märka av en viss tröttma hos spelarna nu? L'OM hänger alltjämt på i tabelltoppen och är bara två poäng bakom kvällens motståndare, men flytet och övertygelsen från i höstas finns inte där längre. Samtidigt har PSG långsamt, långsamt, åh-så-långsamt-och-darrigt varvat upp och ser faktiskt så där oövervinnerligt ut som det gjorde i fjol.
Ändå kan man inte riktigt räkna bort Bielsa eller Olympique Marseille. I en enskild match – det är ingen tillfällighet att demontränarens största framgångar kommit i kortare turneringar – kan Bielsa styra och driva på vilket lag som helst till stordåd.