Vi på TVdags älskar tv i alla dess former. Och det måste inte vara hög kvalitet, kan nästan lika gärna vara anskrämligt. Se bara på vår Opus-hatkärlekshyllning från tidigare i dag! Och vi älskar när motsatta åsikter bryts mot varandra, i någon mån »älskar« vi rentav SVT:s Debatt (om än inom citat).
Men vi drar, eller har dragit, gränsen vid SD-talkshow, och vill alltjämt citera och understryka det ingen formulerat bättre än Dagens Nyheters Johan Croneman denna vecka:
»Hade jag varit politisk reporter på SVT hade jag nog också varit rätt upprörd över att man låter en av de hetaste politiska potatisarna just nu hamna i myssoffan i stället för i den politiska grillen.«
När sjukskrivningen är avklarad som uppvärmning är Fredrik Skavlan iskallt fokuserad, stenhårt kritisk, och släpper inte greppet. Åkessons robotröst börjar glappa.
Till en början blir vi också, när vi förhandstittar på Skavlan-intervjun, lika upprörda som Croneman och den protesterande SVT-personalen.
För det första är publikreaktionen bortklippt. Folk som befunnit sig i publiken har vittnat om hur denna gör något den aldrig tidigare gjort i detta obotliga mysprogram: den slutar skratta och applådera – och börjar bua. Men detta hörs inte i programmet. Antagligen på grund av ett principbeslut om att strippa hela situationen från andra signaler och reaktioner än just bara Skavlans frågor och Åkessons svar. Studion är dessutom tömd på övriga gäster, trots att SD-sjuklingen är sista gäst i programmet. SVT har uppenbart velat undvika alla risker för både mysigt samkväm och omysig dissonans.
Och för det andra så är den inledande delen av intervjun provocerande snäll. Åkesson får breda ut sig och samla sympatipoäng genom att spela på empati och social inkludering; och det är djävulskt skickligt gjort när han rentav lyckas koppla ihop den sociala förståelsen för att alla kan drabbas av psykisk sjukdom med hur han alltjämt satsar »nån hundralapp ibland« på hästar för att »vara med i gänget«, den sociala gemenskapen. Det är ett kusligt kalkylerat krattande av budskapsmanegen inför de hårdare politiska frågorna som Åkesson vet sedan ska komma.
Folk som befunnit sig i publiken har vittnat om hur denna gör något den aldrig tidigare gjort i detta obotliga mysprogram: den slutar skratta och applådera – och börjar bua.
Men det går nog inte riktigt som han tänkt, i alla fall. När sjukskrivningen är avklarad som uppvärmning är Fredrik Skavlan kallt fokuserad, hårt kritisk, och släpper inte greppet. Åkessons robotröst börjar glappa. Momentum går över till Skavlan, som radar upp exemplen ur SDOL (Sverigedemokraternas ordlista) – »parasiter«, »gräshoppor«, »kackerlackor« – och undrar om inte SD själva bär ansvaret för samhällets allt »kallare klimat«; han spelar till och med upp den vidriga gamla niqab-reklamfilmen och får Åkessons blanka bortförklaring att eka tomt och känslokallt, på bästa fredagssändningstid i tv.
Att Skavlan är i toppform är förstås relativt – vi jämför med hur han tidigare skött liknande knivigheter. Bättre än så här har vi aldrig sett honom, men någon skjutjärnsintervjuare har han aldrig varit.
Så är det rätt eller fel av SVT att acceptera Åkesson i Skavlan-formatet? Bra eller dålig public service? Vi är inte längre lika säkra. Men även om vi vill tro att åtminstone några av de 13 procenten SD-sympatisörer skulle kunna få second thoughts av en sådan här avslöjande exponering av ryggradslös rasism i statstelevisionens största pratprogram så vet vi av erfarenhet att SD trivs och förökar sig i smutsen.