Konflikter mellan grupper, konflikter med auktoriteter, underdogs som vill ta sig in i en klick, lite romantik, en fest – på ett plan är Dear White People en klassisk college-film.
På ett annat, samtidigt, plan är det en uppgörelse med rasistiska strukturer både i USA i stort och i den akademiska världen; även med konkreta händelser där faktiska college-elever haft fester där vita gäster klätt ut sig till rasistiska stereotyper. Det är en uppgörelse som växlar mellan humor och allvar för att få fram sin poäng.
När det blir obekvämt – när man som vit känner att man vill börja försvara sig, bevisa att man är en god och medveten människa – är det dags att vara tyst, tänka till, och kanske se filmen igen.
Den växlar också mellan övertydlighet och små detaljer. Och det är i de små detaljerna som den egentligen mest effektiva satiren ligger, inte i de stora dragen. Små repliker som nästan går att missa i farten, som är mest effektiva för att de känns så naturliga, om man kan säga så – alltså att man så enkelt kan höra någon säga dem på riktigt. Där vissa moment och replikskiften känns absurda även om de kan hända och har hänt på riktigt är det den smygande vardagsrasismen, den som är välvillig och självgod, som kan göra minst lika stor skada. Att säga att någon bara är tekniskt sett svart, att kalla någon vältalig, att »tolerera« dem, kan vara minst lika förfrämligande som blackface och ghetto-skämt.
Den är inte helt jämn. Eventuellt är den aningen för innerlig, vilket känns som en omvänd komplimang men kanske egentligen bara handlar om att den kunde ha behövt något slags redaktörsomgång innan manuset började filmas. Någon som petade lite här och där. Och vissa scener känns väl klyschiga även om de var för sig utgör en viktig del av historien. Och det går kanske inte att hjälpa: det finns klyschor som är klyschor för att de inte går att komma ifrån.
Att säga att någon »bara är tekniskt sett svart«, att kalla någon »vältalig«, att »tolerera« dem, kan vara minst lika förfrämligande som blackface och ghetto-skämt.
Men det är en film som väldigt många borde se. Och när det blir obekvämt – om man som vit kanske känner att man vill börja försvara sig, bevisa att man är en god och bra och medveten människa – är det dags att vara tyst, tänka till, och kanske se den en gång till. Vad är det som provocerar? Vad är det som skaver?
Märk väl: Dear White People är inte bara en viktig film. Det är en bra film. Den går att se bara som en bra college-rulle med lite extra tyngd, om man vill det. Många bra skådespelarinsatser, och även om den inte är lika lulzig som trailern kanske får den att verka så är den faktiskt mellan varven fnissrolig, inte bara ont-i-magen-jobbig.
Dear White People har premiär i dag både på bio och för streaming hos SF Anytime.