Kommer ni ihåg Louise Hoffstens textrad »I'm gonna piss on your grave someday«? Jag vet, raden löd »I'm gonna dance on your grave someday«, men visst lät det som hon sjöng »piss«? Ni kanske inte alls håller med men oavsett så är det precis det jag tänker på när säsong 3 av House of Cards drar i gång, men mer om det senare.
Spoilerkänsliga läsare skulle gå berserk om jag berättade vad som händer under första kvarten.
Först en kort rekapitulering av säsong 2.
Rachel knockade Stamper och lämnade honom att dö.
Tusk sålde ut presidenten och hamnade själv i klistret.
Paret Underwood fönsterrökte alldeles för lite.
Frank skrev ett brev som fick presidenten att avgå.
Sist men inte minst: Frank Underwood blev president.
Säsong 3 börjar med att Frank med entourage besöker pappans grav. Frank lägger blommor vid gravenstenen, pratar lite med sin far – och oss – och avslutar med … som ni kanske förstod av inledningen, att urinera (!) på gravstenen. Allt till soundtracket med den hypnotiska basen. »Han hedrar ju sin far, för guds skull«, säger hans pressekreterare när pressen vill fotografera gravstenen. Sedan drar vinjetten i gång och med ens minns jag hur sjukt mycket jag gillar House of Cards (och 1990-tals-retro-tv-vinjetter med trumpet – senast: Bosch).
Efter det är det bara uppförsbacke för paret Underwood. Frank blir påmind om att han inte valdes till president och Claire Underwood vill inte bara vara USA:s första dam, hon vill bli FN-ambassadör. Stackars!
Första avsnittet av säsong 2 slutade med att Frank frågade oss tittare om vi trodde att han hade glömt oss. Spektakulärt, för det hade jag. Eller – jag trodde nog i ärlighetens namn bara att de hade övergett greppet (ursprungligen från den brittiska originalserien). Den här säsongen pratar han med oss redan under inledningsminuterna och fortsätter sedan att himla med ögonen åt oss i tid och otid. Vi får förlåta missgreppet i alla fall i en säsong till.
Favoritdialogen i första avsnittet är när presidenten är med i The Colbert Report (fingertoppskänslan!) och presenterar »America Works«, en lagstiftning för att sätta 10 miljoner arbetslösa amerikaner i arbete. Colberts svar: »Oh, so it's a fantasy novel?«
Gänget och jag, fast tvärtom.
Problemet med House of Cards som helhet är detsamma som med hela förra säsongen. Spoilerkänsliga läsare skulle gå berserk om jag berättade vad som händer under första kvarten och utan att säga någonting om vad som händer så är det just dessa inledande minuter som suger in mig i serien igen, så obönhörligt.
TVdags spoiler-tumregel är att innehåll som visats i tablå-tv är allmänt villebråd. Men en bulksäsong på Netflix? Sannolikt aldrig, vilket är problematiskt. Antagligen lär vi oss hantera detta med tiden, tablå-tv-kulturen har ju några års försprång…
Frank lurar nationen. Business as usual, alltså.
När förra säsongen slutade så kändes det som att en säsong till var överflödig – Frank hade ju nått sitt mål? Men två avsnitt in på säsong 3 är jag helt såld – igen. Det är ingen räkmacka för Frank Underwood. Världens mäktigaste man kämpar med näbbar och klor för att hålla sig kvar vid makten.
Vad jag ska göra i helgen? Gissa!
House of Cards säsong 1 & 2 finns på Netflix. Säsong 3 släpps i dag kl 9.