Min The Americans- och Yaz(oo)-text i går skapade stor frustration hos de mer musikbesatta delarna av mina sociala flöden. Själv var jag övertygad om att någon väl måste kunna komma på det som jag själv gick bet på när jag hade ställt frågan på Twitter och Facebook – vilken är egentligen den där LP:n som skymtar bredvid Upstairs at Eric's i Paiges flickrum i det senaste avsnittet av The Americans?
Men skivan i fråga verkade visst vara en obskyritet av oanade dimensioner…
@kjellhaglund Fan…sitter och försöker CSI-redigera pixlarna i texten som syns.
— Jonas Peterström (@JPeterstrom) 25 februari 2015
@kjellhaglund damn you! Är nu också tokig. Har satt @stefanmalmqvist på uppdraget.
— The Anders Kilander (@pappaA) 26 februari 2015
@kjellhaglund tack för att du gjorde mig Sömnlös ;)
— Jazzper (@ijazzper) 26 februari 2015
@vemihelvete @kjellhaglund Hatr också funderat på detta sedan igår kväll. Måste få veta!
— markus sturfelt (@markussturfelt) 26 februari 2015
Okej, så vi visste att det skulle föreställa 1982. Och vi visste att Paige blivit Yazoo-fan – alltså torde det vara något i gränslandet new wave och syntpop, och antagligen utgivet 1981 eller 1982. Men de tre synliga bokstäverna, ändelsen »-ard«, villade bort de flesta av oss direkt. Leonard? Bernard? Någon gissade till och med på ett felstavat Lynyrd Skynyrd, och sedan haglade namn som Gary Numan och OMD trots att vi alla redan visste att ingen av artisterna vi föreslog gjort någon skiva som såg ut så där…
@kjellhaglund det kan inte vara en version av Pet Shop Boys - Paninaro?
— Magnus Eijlinder (@meijlinder) 26 februari 2015
@kjellhaglund nu blev jag nyfiken , först trodde jag på Gary Numan men insåg att alla färgerna var med på omslaget — peter alzén (@peckapunk) 25 februari 2015
@kjellhaglund Ser ut som japan`? eller är jag helt fel ute? — uselstämning (@uselstamning) 25 februari 2015
Det bästa, mest genomtänkta spåret var nog Peter Saville, apropå formspråket – prisma-mönstret ihop med typografin:
@kjellhaglund Det trodde jag med, men det visar sig att han ligger bakom typ ALLT. Men nej, inget matchar. http://t.co/2JOb7KRx19 — Lennart Regebro (@regebro) 26 februari 2015
Men så äntligen, efter 12 timmars dödläge, började det hända grejer!
Man anar även baksidan i avsnittet. (Jag tryckte Enhance-knappen i bild 2) @kjellhaglundpic.twitter.com/Afp2zAjOzw — Anders (vemihelvete) (@vemihelvete) 26 februari 2015
Desaturations in A minor av Chris Minard… låter bra! Men vad tusan är det?
@vemihelvete @kjellhaglund hm, påhittad http://t.co/vgll2Gx7ik — Robin (@robin_bockman) 26 februari 2015
@vemihelvete @kjellhaglund kanske det bara e rekvisita av http://t.co/6ouPv42tCK — TOMMIxᵀᴼᴹᴹᴵˣ (@tommixhelsinki) 26 februari 2015
@vemihelvete @kjellhaglund han la in sig själv som påskägg — Robin (@robin_bockman) 26 februari 2015
Mysteriet löst! Art directorn Chris Minard är setdesigner på The Americans och bedrog oss alla med ett eget, snyggt litet påhitt – men visst är det ändå något i skojigheten som skaver? Vi älskar ju tidstrogenheten i musiken; i hela 2000-talets bästa tv-serie-soundtrack, och så bryts naturalismen av inte bara en skiva som inte finns, utan av vad detta gör för karaktärsteckningen – skulle 14-åriga Paige köpa och spela en LP med avancerad konstmusik?
Eller vad tycker ni? Vilken verklig LP borde ha placerats där i stället? Trovärdiga val hade varit Duran Durans Rio eller The Human Leagues Dare – lite mer full-i-fasen hade varit att ställa dit Haircut One Hundreds Pelican West med expertmotiveringen att singeln Love Plus One var en oväntat stor hit i USA 1981, att debutalbumet släpptes tidigt 1982, och att Paige som Yaz(oo)-fan är popanglofil.