I helgen fyllde som bekant The Breakfast Club 30 år. Jag har alltid älskat den. Alltid känt hur John Hughes porträtt av ungdomens känsla av utanförskap klingat äkta långt in i vuxendomen. För scenerna som utspelar sig där i biblioteket på Shermer High School ringar in något lika fundamentalt för den skavande känslan av att vara ung som för den där kylan i kroppen man känner som vuxen när man bara inte riktigt hör hemma. De där utmejslade rollerna som på samma gång begränsar och definierar Claire, John, Andrew, Brian och Allison går ständigt igen i livets senare skeden, ofta med samma frustration. Att John Hughes genom en kvarsittning ställde dem mot varandra blottade därmed lika mycket människans likheter som styrkan i ett utanförskap.
Tack vare ett lågmält, inkännande och darrande skådespel skapas inte bara trovärdiga rollfigurer utan också en träffsäkert sökande och osäker väg in i den nya dimensionen av magi och fantastik.
»You see us as a brain, an athlete, a basket case, a princess and a kriminal.« Det krävs inte många justeringar för att beskrivningen ska passa in lika bra på huvudpersonerna i Levan Akins Cirkeln – baserad på den första boken i Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgrens Engelsforstrilogi. Pluggisen Minoo går på gymnasiet tillsammans med mobbaren Ida, utfrysta Anna-Karin, den problemtyngda träningsnarkomanen Rebecka, gotharen Linnéa och den hårt festande Vanessa. Skolans hänsynslösa sociala hierarkier breder ut sig mellan dem som ett lika obönhörligt som osynligt reglemente.
Vid terminens början har eleven Elias tagit sitt liv, Minoo och Linnéa hittar honom på en toalett med handlederna uppskurna, skolan är i sorg. Rätt snart upptäcker Rebecka och Vanessa att saker håller på att förändras, att de är på väg att genomgå en metamorfos i magins tecken. I ljuset av en fullmåne dras samtliga sex ut i skogen av en yttre kraft. De har något gemensamt. De är tillsammans De utvalda.
Det är ett utgångsläge som följer urban fantasy-genrens regler till punkt och pricka. Våra huvudpersoner snubblar över en dold värld, ett okänt lager i verkligheten och visar sig snart stå under ett okänt hot. I linje med (och influenser från) Buffy the Vampire Slayer förvandlas skolan och det lilla samhället Engelsfors till en grogrund för demoner, häxor och magiska råd. En upptrappning som i varje berättelse i genren är svår att balansera men som i Cirkeln får ytterligare mening och djup genom att luta sig mot huvudpersonernas sköra relationer. Med deras motsättningar och utsatthet som fond tar istället en historia om tillhörighet och identitet form. Teman som på film oftast blir tondöva eller åtminstone trubbiga när de skildras utifrån ungdomar, kanske för att just ungdomens tillspetsade känslor ofta är svåra att ringa in utan att filmspråket blir melodram.
Huvudrollsinnehavarna i Cirkeln lyckas istället hålla historien samman. Tack vare ett lågmält, inkännande och darrande skådespel blir Minoo, Ida, Anna-Karin, Rebecka, Linnéa och Vanessa inte bara trovärdiga rollfigurer utan lika mycket en träffsäkert sökande och osäker väg in i den nya dimensionen av magi och fantastik. I stället är det snarare berättelsens förutsägbarhet som stjälper filmen från att nå riktigt höga höjder, från att fullt nå sin potentiella originalitet i en genre som sedan länge blivit standardiserad. Det och Benny Andersons syntstråkar, som ofta får ligga över både en och två scener för mycket, är filmens tydligaste svagheter.
Det är lätt att reducera Cirkeln som »ungdomsfilm«. I grunden är det snarare en skildring av den osäkerhet vi alla bär med oss. Om vilka vi är och vilka vi vill vara. Medan filmens hjältar ställs mot ondska spelas därmed samtidigt en annan historia ut sig, ett vackert litet drama om tillhörighet.
»Jag hör ihop med dom«, säger Minoo i filmens slutskede. Inne i mig känns det som att jag gör det med, hör ihop med dem. Som att de som ständigt känner sig instängda i sina tilldelade roller, som brottas mot sin designerade plats, vill bort, är mina. Livets skavande känslor är aldrig lika tydliga som i ungdomen, och under Cirkelns eftertexter ekar John Hughes rader i mitt huvud. »You see us as you want to see us – in the simplest terms, in the most convenient definitions. But what we found out is that each one of us is a brain, an athlete, a basket case, a princess and a criminal.«