Så här i alla hjärtans dag-tider kan det vara på sin plats att påminna om hur det är att aldrig kunna känna kärlek. Att ha ett iskallt hjärta som skriker efter njutning men aldrig får närhet, tillfredsställelse eller värme. Att vara vampyr.
Är det kärlek mellan Tom Cruises rollfigur Lestat och Brad Pitts Louis? För visst finns homoerotik med som en komponent.
I all sin kitchighet har Neil Jordans En vampyrs bekännelse från 1994 klarat sig väldigt bra undan tidens gadd. Tom Cruise i rollen som den något överdramatiska Lestat gör sig fantastiskt bra mot Brad Pitts stora, mjuka softie-vampyr Louis. Här finns såklart många bottnar för den som vill. Är det kärlek mellan dem två? Eller är det kamratskap, ett substitut för någonting de aldrig kan få? För visst finns homoerotik med som en komponent, absolut, men är det med känslor i förgrunden eller är det en längtan efter någonting annat?
Själv ser jag i Cruises rollprestation ett slags frö till kommande rollgestaltning i Magnolia, också en kontrollerande, erotikdriven men tom person som genom att tämja kvinnor och känslor tycks sig nå tillfredsställelse, men en tom och flyktig sådan. Men det är kanske en efterhandskonsruktion. För även om vampyrerna i filmen ofta vill bli vampyrer ter sig inte livet som vampyr särskilt lockande, trots allt överdåd. Jag vet inte, men jag drar nog ändå paralleller till någon form av tomt excess-leverne med pick-up-artist-fasoner. Det är som om more is more men i slutändan blir ingenting tillräckligt och löftet om ett evigt liv är inget löfte utan en förbannelse.