»When you grow up, your heart dies.«
I dag är det 30 år sedan The Breakfast Club hade premiär i USA. Filmen bör alltså, enligt något slags mått mätt, ha blivit vuxen. Rollfigurerna är någonstans mellan 45 och 50, om vi låtsas att de levt vidare på riktigt. Alla är vuxna, alla är alltså jäkligt döda inuti.
Men grejen är ju att man aldrig slutar vara sin inre tonåring. Oavsett om man tycker att vi alla bara blir typ 14 och sedan fejkar att vi är vuxna, eller att vi bär med oss våra erfarenheter, eller någon annan filosofisk inställning, så är det nog inte så enkelt som att hjärtat dör. Det blir sämre på att lyssna. Det har mindre tid och ork till saker som vi får lära oss är oviktiga. (Låttexter, sms-tolkning, märkliga matkombinationer, känslan av att försöka inse att universum expanderar, pretentiösa påståenden om vad som händer när man blir vuxen.)
Breakfast Club är essensen av att vara tonåring, beskriver både verklighet och fantasi. Den är karnevalen, de där timmarna då reglerna inte gäller och narren kan lägga krokben på kungen och nörden kan skoja med tuffingen.
Men hjärtat lever. Oavsett om man är tolv eller 42. Och det är därför Breakfast Club inte heller dör. Den är essensen av att vara tonåring – renodlad eller klyschig, beroende på vem man frågar, men den beskriver både en verklighet och en fantasi. Den är karnevalen, de där timmarna (i det här fallet) då reglerna inte gäller och narren kan lägga krokben på kungen och nörden kan skoja med tuffingen. En hårt avgränsad liten värld där de som aldrig annars umgås, umgås..
Just denna helg är det förstås bara en av varje sort, där det kanske annars ofta är lite fler och lite större spridning, men det beror förstås dels på de dramaturgiska kraven och dels på vad skolan har för regler kring kvarsittning. De fem sorterna som finns i det här fallet är »a brain, an athlete, a basket case, a princess, a criminal«. Jag minns att jag för ett tag sedan frågade på Facebook vad mina vänner skulle räkna sig som, om de måste välja, antingen nu eller då eller både och. Alla hade olika svar, inklusive »jag var nog lite av alltihop«. Vilket ju är poängen som filmen slutar med – vi är allihop alla dessa saker. Kategorierna är meningslösa. Vi kan relatera till individerna och det de representerar på olika sätt, vi kan relatera till de olika känslorna av utanförskap och rotlöshet och utsatthet, och vi kan relatera till insikten att det inte är så enkelt som att man är en sak, så som dels skolan och dels skolfilmerna vill få oss att tro. We are the world.
Grejen med karnevalen är att den tar slut, reglerna och strukturerna återgår till det normala, men minnet finns där. Hoppet, den knutna näven i luften som säger att det måste kanske inte vara så här.
Men det är inte hur naivt och fint som helst. Kategorierna finns kvar där. Sportfånen kan inte bli kär i freaket sån som hon är, hon behöver en makeover. (GAH, önskar att det fanns en version av filmen utan just den sekvensen.) Det erkänns villigt att de eventuellt inte kommer att hälsa på varandra i korridoren på måndag. Nörden får ingen att vara ihop med. Bråkstaken går fortfarande hem till sitt trasiga hem, diamantörhänge eller inget diamantörhänge. För hela grejen med karnevalen är att den tar slut (och det känns som att jag skrivit den meningen här förut, jag ber om ursäkt, Bachtin är bara så användbar som teoretiker) och även om man inte straffas för det som hänt under den – förutom kanske av rektorn, då – så återgår reglerna och strukturerna till det normala.
Men minnet finns där. Hoppet, den knutna näven i luften som säger att det måste kanske inte vara så här.
Som ett PS kan jag rekommendera ett avsnitt av This American Life där Molly Ringwald berättar om hur det var att se om filmen med sin dotter, bland annat om hur hennes perspektiv har skiftat från tonåringens till förälderns. Och nu har jag ju inte barn så det kanske är det som saknas, men The Breakfast Club är faktiskt en av de filmer jag älskade som liten och kan se om och om utan att börja störa mig på figurerna och vilja säga åt dem att kamma sig lite. (Fråga mig om Reality Bites nån gång.)
PPS: Tydligen fick filmen nästan heta »The Lunch Bunch«. Kan ni tänka er?
The Breakfast Club finns för streaming på C More Play och på Itunes.