Hade det inte varit för A Mighty Wind hade vi inte fått något The Office. Eller okej, det är inte helt sant. Men hade det inte varit för Christopher Guest hade vi inte fått ett The Office, detta har Ricky Gervais påpekat gång efter annan så det är en fullt objektiv sanning. För när det kommer till mockumentärer är Guest det kanske enda namnet man behöver kunna. Mannen skapade i stort sett This is Spinal Tap, för guds skull, den ultimata mockumentären! Och i natt (ladda inspelningsfunktionen på din tv) visas hans A Mighty Wind. En högtidsstund, med andra ord, för alla fans av genren. Och ett stycke filmhistoria, i den egna, konstiga lilla värld som är fejkdokumentärens.
Christopher Guest är det enda namnet man behöver kunna när det kommer till mockumentärer. Mannen skapade i stort sett den ultimata mockumentären – This is Spinal Tap!
A Mighty Wind är en del i en slags Guest-trilogi som består av mestadels improviserade verk med flera återkommande skådisar i olika miljöer där den första, Waiting for Gaufman (1996) handlar om ett fritt teatersällskap som ska sätta upp en pjäs. Sköna Best in Show (2000) driver med hundutställare och A Mighty Wind (2003) siktar in sig på, och skojar kärleksfullt med, folksångare.
Här är det en grupp gamla Bob Dylan-wannabes som hade sina högtidspunkter på 60-talet som samlas för ett återföreningskonsert med anledning av att promotorn Irving Steinbloom just dött och sonen Jonathan (Bob Balaban) vill ordna ett folksångarspektakel till hans minne. Guest är som vanligt själv med och spelar här Alan Barrows, en tredjedel av trion The Folksmen som hade en hit med sången Old Joe's Place en gång i tiden och som försöker hitta sin plats i det moderna samhället (»Vi var inte retro då men vi är plötsligt retro nu«).
Visst finns buskisinslag, och ganska gott av dem (många referenser till bönder, bondeliv, hillbillys, hönor och hästar) men hey, är inte folksingers ganska buskis så där i allmänhet, om man ska vara ärlig? Filmen är till stor del musikbaserad och – trivia – flera av karaktärerna skrevs ursprungligen för en sketch i Saturday Night Live. Min personliga highlight i filmen är en nervöst överkontrollerande Bob Balaban som ofrivillig och ytterst obekväm konsertledare. Ingenting – och här finns ett framtida eko till The Office igen – är så fruktansvärt rolig som en obekväm ledare som inte vet hur han ska styra. Och eftersom Guest verkligen tycker om (älskar?) sina medspelare och rollfigurer blir det alltid, precis som i The Office, alltid på rätt sida av hånet.