Vi ska se mjukporr tillsammans, är det tänkt – jag, Arne Weise, Pernilla Wahlgren och hennes dotter (som just poserat på röda mattan) och resten av galapremiärpubliken.
Kan inte undgå att reflektera över vilken avslappnad relation de måste ha, mor och dotter Wahlgren, som kan se sexscener på storduk tillsammans. Själv minns jag fortfarande med en rysning, om när jag och pojkvännen råkade se Monster's Ball tillsammans med min mamma. Även kallad »Sexscenen som aldrig tar slut«. Stämningen i sommarstugan blev aldrig densamma efteråt.
Vilken avslappnad relation Pernilla Wahlgren och dottern har som kan se sexscener på storduk tillsammans. Själv minns jag med en rysning när jag och pojkvännen råkade se Monster's Ball med min mamma. Stämningen i sommarstugan blev aldrig densamma.
I goodiebagen ligger en massageolja som beskrivs som den officiella Fifty Shades of Grey-massageoljan. I påsen finns också en hårspray från Blondinbellas märke, lite keff choklad, en påse chips, en skvallertidning och jättekonstiga lakritsbitar täckta med choklad. Jag lämnar påsen i salongen när filmen är slut.
Stämningen är inte lika kåt och flåsig som jag hade hoppats på, ingen ser ut att rodna eller vara lite generad över faktumet att vi är här. Men alltså, vi ska ju se mjukporr ihop? Trodde jag, men så blir det inte. Filmen är ju faktiskt inget annat än en lätt banal kärlekshistoria i samma anda som Twilights Bella och Edward eller Skönheten och odjuret med en oförlöst sexualitet i fokus. Inget att uppröras över. En man har skyddat sig mot känslor i hela sitt liv, kontrollerat dem på samma sätt som han kontrollerat sina andra tillgångar. Han möter oskuldsfull flicka (dessutom oskuld) som behöver bli vuxen, det vill säga träda in i en ny värld. Hon låter sig ledas av honom, den erfarne.
I goodiebagen ligger »den officiella Fifty Shades of Grey-massageoljan«, hårspray från Blondinbellas märke, lite keff choklad, en påse chips, en skvallertidning och jättekonstig lakrits täckta med choklad. Jag lämnar påsen i salongen.
Nu är ju jag säkert målgruppen trots att jag inte läst böckerna, och inte känner någon lust att göra det heller. Men som 35-plus och hyfsat sexualliberal känns jag statistiskt sett som en av de 160 000 svenskar som förbeställt biljetter till Fifty Shades.
Och jag kan förstå varför man vill se filmen. Inte för Jamie Dornans skull utan för Christians Greys skull. Han är vår generations Edward. Fulländad, komplett, en man som tar saken i egna händer, en man som vet vad han vill. Och en man som blir fullkomligt förälskad i en av oss, en helt vanlig tjej. Att man sedan får kinky sex på köpet höjer bara åldersgränsen en aning, inget annat. För ärligt talat, även om Ronny Svensson talar om att Jamie Dornan inte gör någonting för honom som man och Jan Olov Andersson klagar på att det inte »rycker i baguetten« under visningen så undrar man ju – när blev man senast upphetsad av en film på storduk? Johan Croneman har till exempel inte sett »en enda riktigt bra, het, vass, kåt, lustfylld sexskildring på film sedan Bertoluccis Sista tangon i Paris«. Även om jag inte håller med om att Bertoluccis drama skulle vara upphetsande, snarare tvärtom, så är det ju så att storfilm är ett knepigt forum för den som vill ha kåtma.
Där är Fifty Shades snarare en inspirationsfilm, ett slags upplysningsfilm i lätt bdsm (och här undrar jag förstårs vad bdsm-utövare anser om den psykologiska förklaringen till Greys böjelse – att han var en crackbaby med en prostituerad mor vilket gjorde honom sån här) där sexscenerna är, anser jag, hyfsat smakfullt skildrade.
Återhållna, lagom distanserade.
Jag går ut från salongen och tänker att detta var ju långt ifrån den misslyckade porrkalkon man hade kunnat vänta sig. Tvärtom, jag är sugen på uppföljaren.
Fifty Shades of Grey har svensk biopremiär i dag, och här är TVdags recension.