När Jack kollar in i satellitkameran och pratar med Chloé under de sista skälvande minuterna av finalavsnittet av 24 var det lika mycket en bekännelse som ett adjö. Från att ha varit CTU-agent i landets tjänst har Jack Bauer lyckats bli en persona non grata i USA. Från att ha kämpat för sitt land slutar han som en man som kämpar för sitt liv. Det som först var officiellt blev sedan personligt. Så när han kollade in i satellitkameran mot en Chloé han inte kunde se och sade sitt adjö grät jag så att jag skakade. Detta var slutet.
Varför älskar jag 24 så mycket?
Den gråtande, kännande Jack Bauer. En typ av hjälte som karvades fram i samma tidsera som den gråtande James Bond och den kännande Jason Bourne. Ingen slump, tänker jag, att de delar initialer.
Jag har skrivit många spaltmeter om mina känslor för Jack Bauer och hans fruktansvärt långa dagar. Mitt kapitel i boken Nollnoll-tal handlar nästan uteslutande om min kärlek till en av 00-talets mest definierande hjältar. För att bakom alla klassiska 24-ingredienser som enorma explosioner, Jacks fantasifulla användning av alldagliga objekt som tortyrredskap (en handduk, en telefonlur...), otaliga »Dammit!« och den tidiga viskningen om en murvel på insidan finns Jack. Den plågade, kännande, ständigt i motvind arbetande Jack Bauer. En typ av hjälte som karvades fram i samma tidsera som den gråtande James Bond och den kännande Jason Bourne. Ingen slump, tänker jag, att de delar initialer. De delar ju personlighetsdrag och liknande öden också. Alla tre mister de sina kärlekar, mitt framför ögonen på dem, och sorgen förföljer dem länge. De jobbar alla för en organisation som vänder dem ryggen och uppdragen blir därför personliga i stället. De säker inte hämnd så mycket som de söker svar.
I en sen säsong leker Jack med sitt barnbarn Teri och försöker ge sig själv en hygglig chans till ett drägligt liv men det sociala arvet gör sig påmint ännu en gång och som alltid kommer hotet mot familjebilden. Aldrig får han vara i fred. Ska han någonsin få den ro man unnar honom? Det är ju också lite därför man gillar honom, hans suckar, hans insatser och alla svåra beslut han tvingas fatta – för vår skull.
För min skull.
I sista avsnittet i säsong 7 frågade protegén Renée Walker Jack hur han gör de val han gör. Han gav henne rådet att fatta beslut baserat på om du kan leva med dem eller inte. Det är den enda guideledning han har, det enda han kan göra. Det befriar honom inte från tvivel eller från dåligt samvete men det ger honom en guidning där andra står handfallna eller hänvisar till regler och protokoll.
Sedan kan man tycka vad man vill om seriens formulaiska format och tortyrpropaganda. Det är bara vissa hot som kan vara stora nog för att sätta en hel nation i fara; kärnvapen och giftgas. Och kanske total datanedläggning. Och det måste finnas en murvel, och det måste finnas vändningar och goda som visar sig vara onda och så ett gammalt spöke från förr. Man kan inte klaga på det. Det är som att klaga på att det är för mycket action i Fast and the Furious.
Däremot kan man kanske försiktigt höja ett ögonbryn inför 24-faktumet att tortyr är det i stort sett enda verktyg man kan ta till för att få fram information och i nio fall av tio funkar det. Samt att folk som blir skjutna i armen eller borrade i axeln tar av sig bandaget och jobbar som vanligt tre timmar senare. Vilket bara bidrar till den där känslan av att CTU är övermänniskor, som man ville bort ifrån ett tag genom att visa att de är precis som oss. Jack gråter av utmattning, han blir heroinberonde och han screwar upp sina relationer.
Att han sedan pallar att rädda världen bara ett dygn efter en kinesisk tortyrrunda väljer jag att se mellan fingrarna på. Det är det som gör 24 till den extrema actionserie som den är. Ta det inte ifrån mig.
24 har dessutom dragit fram de mesta möjliga tv-skurkarna någonsin på duken. Skrupellösa Nina Meyers evigt sneda leende och den sluga jäveln President Logans Nixon-klumpiga, stela underläpp. Två attribut på två riktiga, levande as man helst skulle se straffade på elakaste sätt. Och då är jag ingen våldsam person.
Sista avsnittet, sista säsongen fick ett ärligt och rakt slut. Det finns bara så mycket Jack kan orka. När jag intervjuade Kiefer Sutherland (en av mitt livs lyckligaste dagar) sa han att serien mycket väl kunde fortsätta utan honom och att det var löjligt att tro att Bauer skulle klara så många fler jobbiga, långa dagar som han redan tvingats uthärda.
Det sista avsnittet kändes därför definitivt. Hur skulle han kunna komma tillbaka efter det? Efter CTU:s svek, USA:s svek, presidentens svek, tortyr och misslyckade familjerelationer. Efter att ha kastat in handduken, blottat sin fruktansvärda trötthet och tomhet för Chloé, för att sedan försvinna och – förmodar man – starta ett nytt liv utan en evig kamp mot orättvisor, lögner och terror. Jag såg Jack försvinna, det gjorde vi alla. Han sade adjö och jag grät.
Men han har försvunnit förut. Precis som många andra av hans kollegor och flera av hans fiender. Och de har kommit tillbaka. Det är därför med en aningens förhoppning som jag ser fram emot att träffa honom igen, i den nya 24-säsongen. Förhoppningsvis med bootcutbyxor och de vanliga bekymmersrynkorna i pannan och runt ögonen. För ingen kan vara så mycket tillbaka som när Jack Bauer är tillbaka.
24: Live Another Day har premiär den 5 maj.