För några år sedan blomstrade en ytterst smal subgenre inom brittisk skräckfilm: »Hoodie horror«, med elaka chavs, eller åtminstone brittiska arbetarklasskids i träningsoverall med hotfullt låga tröjhuvor. Lika snabbt som den hade fått sitt smeknamn blev den kritiserad för sitt ofta påskinade klassförakt.
Det har nu blivit dags att vända på perspektivet. I danska regissören Lone Scherfigs The Riot Club drömmer två förstaårselever om medlemskap i prestiegefyllda elevföreningen med detta illavarslande namn. En klubb för eliten där vänskapsband knyts för framtida framgångar. Pennalistiska initiationsritualer porträtteras med en stämning helt i linje med internatskolornas idéer om kamratuppfostran som klangbotten. Vänskaper och relationer åsidosätts, inget tycks lika viktigt som att få kliva in i universitetskulturens finaste rum.
En skildring av hur det högsta skiktet vid Oxfords universitet i praktiken består av en maktelit som vill ha framgång i syfte att kunna be världen i övrigt att dra åt helvete.
För oss i publiken är händelseutvecklingen så övertydligt olycksbådande att scenen när frackarna väl kommit på känns som födelsen av ett gäng serietidningsskurkar. The Riot Club inledande del bygger därmed mot ett avslöjande klimax i form av studentföreningens årliga middag på en kvartersresturang. De lika välkammade som odrägliga unga gossarna ska nu tappa masken, visa sin sanna natur.
Vad som följer är en scen som på manussidan säkerligen vibrerar av ett klaustrofobiskt obehag men som på vita duken blir mer av ett klumpigt uppradande av trötta klichéer. The Riot Clubs medlemmar behandlar resturangpersonalen föraktfullt, de äldre medlemmarna visar sig ha bokat en prostituerad och hur illa de än beter sig är det alltid med förevändningen att problem ändå kan köpas bort. Rollfigurerarna förvandlas lika snabbt som alkoholen verkar till en samling dåligt utmejslade karikatyrer.
Det är lätt att hata överklassen och deras privilegier. Betydligt svårare tycks det vara att avbilda den på ett trovärdigt eller övertygande sätt. När vänsterorganisationen Förbundet allt åt alla för några år sedan anordnade så kallade överklassafaris med bussresor till Saltsjöbaden-området Solsidan i Nacka blev det exempelvis tydligt hur exotiserandet av överklassen lätt leder till reducerande polemiska perspektiv. (Kanske mest tydligt i hur Rapports intervjuer med boende i området visade sig vara ett grepp som blottade socitetens verklighetsfrånvända existens betydligt tydligare än uppmaningar om att »odla sitt klasshat«.)
Och precis som »hoodie horror«-genren blir The Riot Club till stor del en uppvisning i enfaldiga fördomar. En historia som försöker utge sig för att skildra hur det högsta skiktet vid Oxfords universitet i praktiken består av en maktelit som vill ha framgång i syfte att kunna be världen i övrigt att dra åt helvete.
Där finns en obehaglig, förtätad stämning som hade kunnat ligga till grund för en maktanalytisk thriller. I stället blir det en klassafari om ett antal högdjur som mest verkar existera i fantasin.