Anastasia Steele är en ung litteraturstudent som av en slump träffar den stenrike affärsmannen Christian Grey. Tycke uppstår och de inleder en relation. Det finns bara ett problem: Christian vill inte ha ett förhållande. Han vill i stället göra Ana till sin sexslav (konsensuellt, inte med tvång). Christian är en kille med bagage och kan inte ha nära relationer. Men han har gärna unga flickor i sitt lekrum där han smiskar dem och torterar dem med till exempel isbitar.
Varför taffliga repliker direkt från boken? Det går som skämsfnissrippel genom hela biosalongen. »I don’t make love. I fuck. Hard.« Jag förväntar mig nästan att Anas inre gudinna ska hjula in i bild.
50 Shades of 12 Years a (Sex) Slave?
Ana är skeptisk till arrangemanget, hon vill att de ska vara ihop. Drama uppstår. De har lite sex också, men mindre hett än vad premissen lovar (han har ju en frikkin sexdungeon i sin lägenhet). Dock blir slitningarna stora på grund av Christians lustar och mörka förflutna – så det blir inget! Varken hett sexslav-kink eller rosa romansskimmer. Tack och hej.
Tyvärr! Jag hade en tanke om att filmen kanske skulle kunna bli bättre än boken. Att med ett hyfsat manus och rätt skådisar så skulle de kunna göra nåt intressant av berättelsen om klumpiga Ana som träffar stenrike Christian och dras in i hans värld av dominans och sexuella fantasier. Det hade kunnat räddas av en regissör som vågat göra avsteg från bokens fånigare partier och den extremt tramsiga premissen att Christian Grey utövar sina sadistiska lustar på grund av trasslig och trasig bakgrund. Men det hade kunnat bli hyfsat ändå, om det bara funnits någon kemi mellan Dakota Johnsons Anastasia och Jamie Dornans Christian. Men någonstans har regin brustit.
»No crackers, Gromit! We've forgotten the crackers!«
Ana tar sig igenom filmen som en lätt förståndshandikappad hundvalp. Eller som en treåring som kommit på att man kan bombardera vuxenvärlden med frågor som aldrig tar slut. Och Christian Grey måste väl ändå spelas med lite ompf ändå, om så bara ett litet sug i blicken? Men nä, Jamie Dornan gör honom bara besvärad, avskalad och med en apologetisk metablick till oss som tittar: »Ja, jag vet att han är löjlig, jag är en seriös skådis egentligen, se The Fall så får ni se.« Och jag förstår honom. Vissa av Christians repliker är så sjukt krystade och löjliga att det är imponerande att Jamie Dornan kan uttala dem med nån slags värdighet.
Jamie Dornan gör honom bara besvärad, med en apologetisk metablick till oss som tittar: »Ja, jag vet att han är löjlig, jag är en seriös skådis egentligen, se The Fall så får ni se.«
9 1/2 vecka kom tillbaka, allt är förlåtet!
Vilket är filmens andra stora problem, förutom bristen på kemi. Att göra film på en global bestseller är svårt, i det att man gör sig beroende av att bokens fans går och ser filmen. Vi kan kalla det »Sagan om ringen-effekten«. Alltså har filmens manusförfattare och regissör ganska lite sväng- och lekrum när det gäller förbättringar. Men varför, varför har man tagit taffliga repliker direkt från boken? Det går som skämsfnissrippel genom hela biosalongen. Vad sägs om detta lilla guldkorn: »I don’t make love. I fuck. Hard.« Skämskudde deluxe. Jag förväntar mig nästan att Anas inre gudinna ska hjula in i bild. Men det gör hon tack och lov inte. Dock drivs ju boken av Anas inre monolog, och utan den framstår personen Ana Steele som en nästan infantilt personlighetslös människa. Vad Christian ser i henne är ett mysterium för mig, hela filmen.
Ana tar sig igenom filmen som en lätt förståndshandikappad hundvalp. Eller som en treåring som kommit på att man kan bombardera vuxenvärlden med frågor som aldrig tar slut.
Sexet då? Det blir liksom aldrig hett. Inte ens lite. Och då har vi ändå ögonbindlar, slipsbondage och smältande isbitar på kvinnomagar att glutta på. De får liksom inte till det. Rykten gör gällande att de fick ta om vissa sexscener på grund av bristen på kemi – men de fick det ju inte att funka efter omtagningarna heller.
Men lilla gumman, Gillian Anderson var SCULLY, inte Mulder.
Kanske påverkas jag av att ha läst Jamie Dornan uttala sig skeptiskt om bdsm, och säga att han själv aldrig skulle kunna utöva den sexuella praktik som skildras i filmen. Jag förväntar mig inte att skådisar ska gilla allt deras rollfigurer gilla, men Fifty shades of Grey och andra romanser bygger på en sense of wonder – vi vill bli förförda av berättelsen, vi vill kittlas av det förbjudna. Då måste jag bli lite lurad av skådisarna, även om det är så att de ljuger i intervjuer för att bättra på det. En av skådespelarna i Brokeback Mountain svarade på en intervjufråga om hur det var att spela in sexscener med en annan man: »Det som händer på berget, stannar på berget…« Precis så vill jag bli lurad. Men Fifty shades of Grey lurar ingen. Det är en högst ordinär kärlekshistoria som slagits in i ett lite glossigt, kinky omslagspapper. Och det blir inget mer än så, varken hett och förbjudet eller romantiskt och fint.
Bara femtio nyanser av meh.