Better Call Saul är en prequel till Breaking Bad och Saul Goodman ursprungsberättelse (har ni en bättre översättning av »origin story«?) men så fort jag har startat pilotavsnittet är jag tvungen att dubbelkolla att jag startade rätt program, för bullbaket i svartvit super-hd på tv:n ser snarare ut att höra hemma i ett matlagningsprogram med hipsterambitioner än i en tv-serie om Saul Goodman. Men serien börjar i nutid – Saul jobbar på Cinnabon, ett fik i ett köpcentrum i Omaha, Nebraska, efter att självmant ha »försvunnit« i slutet av Breaking Bad (ni minns?). På kvällen åker han hem, groggar och kollar på »Better Call Saul«-reklamfilmer och minns tillbaka.
Redan efter fem minuter ställer jag mig frågan – orkar jag, personligen, med mer Saul Goodman? Bob Odenkirk svarar ja.
Efter vinjetten är vi i en rättegångssal där hela rätten väntar på det offentlige biträdet Jimmy McGill. Helt riktigt, Saul Goodman heter Jimmy McGill när serien börjar. Han försvarar tre unga män som är tokskyldiga. Det går inte så bra för Jimmy.
Redan här, efter fem minuter, ställer jag mig frågan – orkar jag, personligen, med mer Saul Goodman? Jag blir ju så nervös av hans misslyckade uppenbarelse. Men så har vi Bob Odenkirk, så otroligt bra att minuterna helt obemärkt bara tickar förbi och händelserna avlöser varandra – ett par comic relief-tvillingbröder dyker upp; Jimmys brorsa Chuck är elöverkänslig; vips dyker en cameo upp och sedan en till. Ett avsnitt in är det redan två, tre olika trådar i gång. I tv-spelsvärlden pratar man om att man vill att spelaren ska känna »bara en gång till«, precis så känner jag här – suget efter nästa avsnitt kommer så fort man ser den lilla preview-rutan i höger överkant dyka upp i Netflixfönstret…
Better Call Saul har just nu dubbelepisodspremiär på Netflix, andra avsnittet läggs ut i dag.