I Sverige sörjer vi döden mer än vi firar livet på en begravning, pratade Stefan Sauk (som spelar Rasmus pappa Harald) om i vårt Fluxx-avsnitt om döden på film. Det hör liksom till att det ska vara dyster stämning och dåligt väder på en begravning. Det är en del av kulturen och det är så vi ser på saker och ting. Ingen som såg miniserien Torka aldrig tårar utan handskar har glömt begravningsscenen – det var en fest.
Finast av allt är när Rasmus och Benjamin vilsna befinner sig i ett snöigt Stockholm.
Den hbtq-kultur som skildras i Torka aldrig tårar utan handskar blir på så vis en alternativ kultur i kulturen, en diskurs av vår verklighet som handlar om mer än att personerna hellre ligger med folk av samma kön. Så mycket smutsades ned av skam och hotet om en sjukdom som aids låg i bakgrunden ständigt betungande. När det handlar om romantiska ögonblick kan döden kanske tyckas vara avlägsen, men i serien står slutet klart redan från början. Och det är fullt av romantiska ögonblick och kärlek.
Rasmus (Adam Pålsson) har lämnat småstaden för nya äventyr i Stockholm och Benjamin (Adam Lundgren) lever ett tyglat liv med dörrknackingar för Jehovas vittne på schemat när de möts. Men plötsligt blir världen så mycket större (se 3 minuter in i klippet).
Finast av allt är när de vilsna befinner sig i ett snöigt Stockholm. De är osäkra, fumliga och snön ber ut sin oskuld – skalar av allt det andra, det smutsiga, det skamliga. Historien är uppdelad i tre delar – kärleken, sjukdomen och döden – och tysta promenaden genom Stockholm avslutar första episoden.
Snö på TV och film kan ha flera funktioner, men en av dem är att det gömmer det irrelevanta så att vad som är viktigt kommer fram extra tydligt – exempelvis blodspår i deckare och thrillers. Men för mig fungerar snön på precis samma sätt här för miljön och deras relation. Det är kemin mellan Rasmus och Benjamin som är i fokus och allt annat måste skalas bort, vilket bidrar till att göra scenen till en av de finaste på TV någonsin.