Jag har kommit till insikten att jag avskyr inspirerande mentorer på film. Anledningarna är många. Den kanske främsta handlar om hur flosklerna aldrig duggar lika tätt som när en mentorfigur sätter i gång med sina plattityder. Det är alltid »he's beginning to believe« med Morpheus myndiga stämma eller övertydliga »use the force, Luke«-förnimmelser. Värst av alla är givetvis Robin Williams som i inte mindre än två filmer vilseledde unga män med tomma uppmaningar om att »fånga dagen« eller underströk för ett vilset geni att det inte var hans fel att han hade en pissig uppväxt. Det är som om den uppmuntrande, inspirerande mentorn i filmens väg per automatik förvandlas till en figur som insisterar på att reducera livets och världens vackra komplexitet till en samling positivistiska och provocerande trusimer.
Genom Andrews frenetiska försök att göra intryck på sin svårimponerade mästare tar ett tonsäkert porträtt form och gestaltar hur något som borde vara fyllt av glädje i stället blir en manisk pina.
Kanske handlar det om min instinktivt skeptiska inställning till auktoritetsfiguren. Kanske är det därför jag sett, och uppskattat, öppningsscenen i Full Metal Jacket ett tjugotal gånger. Sekvensen där rekryter i den amerikanska marinen blir utskällda och pryglade av den hänsynslöse fanjunkare Hartman. Ingen scen befäster auktoritära figurers inbyggda pennalistiska drag, och ingen scen ger mig därmed mer anledning att älska att hata filmens ondskefulla pedagoger.
Å andra sidan understryker även den torterande mentorn livets alla jävligheter och kval. Hur det alltid är lättare att vika ner sig, att livet alltid erbjuder möjligheten att lägga sig platt och att ingen uppskattning kommer med disciplin och ambition. När Mr Miyagi beordrar Daniel-san i Karate Kid att repetera en övning i absurdum är det därmed en perfekt illustration över trägenhetens otacksamma förtjänster.
Med samma logik borde jag älska den demoniska jazzläraren Terence Fletcher i Damien Chazelles fantastiska Whiplash. Han utstrålar en fasa som på ett perfekt vis förkroppsligas i J.K. Simmons bistra framtoning. Med närmast fascistisk nitiskhet tycks hans största glädjeämne i livet vara att plåga ambitiösa musikstudenter till bristningsgränsen. I Whiplash berättas historien utifrån en av dem, trummisen Andrew Neyman, spelad av Miles Teller. Nyintagen på prestigeskolan Schaffer Conservatory i New York gör han allt för att imponera på den despotiske Flethcer och tas snart upp i skolans högsta klass. Där väntar ett feberframkallande maktspel mellan lärare och elev. Andrew pressas och pressar framför allt sig själv tills han trummat sina händer blodiga. Fletcher blir Lucifer i ett gastkramande prestationsångestens helvete.
Att Whiplash i stället för att fly rusar fram hjälper dessutom filmen att inte köra fast i sina kantiga karaktärer. Något som även hjälper till att fånga prestationsångestens paniska krav på framåtrörelse.
Whiplash är därmed en film där även subtiliteterna lyser med sin frånvaro. Yviga gester och tydligt utmejslade karaktärer förenklar både filmens intrig och dess karaktärer. Det sker på bekostnad av musikens och kulturvärldens nyanser men även för att utkristallisera något basalt.
Det är i stället ett slags extremernas dramatiska vågspel som tar form genom filmens obönhörliga puls och paniska uppbyggnad. Genom Andrews frenetiska försök att bli bättre, att göra intryck på sin svårimponerade mästare, tar ett tonsäkert porträtt form som gestaltar hur något som borde vara fyllt av glädje i stället blir en manisk fixerad pina. Alla som någon gång slukats av ett ångestframkallande projekt känner igen känslan.
Flera kritiker har avfärdat delar av filmens handling som en simpel traditionell idrottshistoria flyttad till musikens värld. Whiplash understryker dock själv en avgörande skillnad. I en middagsscen med Andrews far och dennes vänner lyfts några bekantas söner fram, deras mediokra footballspelande höjs av middagsgästerna till skyarna. Andrews trummande avfärdas mer eller mindre som en hobby. Kreativitetens hårda slit uppskattas sällan i en värld som värdesätter mätbara prestationer. På så vis bryter även filmen med traditionella skildringar av kreativt arbete. Där filmhistorien kantas av genier som medelst inspirationens bärande vindar flyger fram mellan nydanande och lustfyllda konstverk viker Whiplash istället ner mot markarbetets otacksamma repetitioner.
I en av filmens senare scener understryker Terence Fletcher hur hans förtryckande pedagogik i grunden bara handlat om att pressa sina elever till stordåd. Det är en förklaring som föga helgar de plågsamma medel Fletchers utbildning använder. Som att örfila en elev som inte spelar i takt eller kasta en stol mot samma elevs huvud.
I stället är det genom Andrews kamp Whiplash får sin otroliga nerv och en djupare mening. Hur hans musikaliska arbete understryker en underliggande mänsklig drivkraft med klangbotten i instinkten att antingen fly eller slåss. Att Whiplash i stället för att fly rusar fram hjälper dessutom filmen att inte köra fast i sina kantiga karaktärer. Något som även hjälper till att fånga prestationsångestens paniska krav på framåtrörelse.
Det är alltid lättare att lägga sig ner. Att ge upp. Alltid svårare att bita ihop. Alltid smärtsamt att bli bäst. Det är en klyscha som skulle kunna levereras av en av filmens alla vidriga inspirerande mentorer. Genom Terence Fletchers skräckvälde tvingas istället Andrew att komma till den insikten själv. Att bejaka det som driver oss till framsteg och utveckling, mot det frigörande målet. Bara det understryker hur Whiplash fångar livets plågsamma resa genom prövningar, motgångar och, förhoppningsvis, segrar.