En ödesdiger fråga ekar genom filmens första 15 minuter: Vem kommer att dö? Den inledande uppbyggnaden är nämligen på klassiskt Disney-manér misstänkt sorglös. Vi träffar huvudpersonen Hiro, ser honom tävla i olagliga robotfighter, räddas av sin förmyndande storebror. Vi ser Hiro introduceras till den tekniska innovationens möjligheter, hur han får nya vänner i form av storebroderns universitetskamrater och hans luftfyllda sjukvårdsrobot med namnet Baymax, och framför allt hur han uppfinner så kallade microbots. En ton av naivistisk optimism slås an som Big Hero 6:s återstående 85 minuter kommer göra allt för att förgöra.
Den upptrappade händelseutvecklingen avvägs och rör sig framåt med en charmerande fart och lyckas bättre än merparten av andra superhjältefilmer med att etablera sina huvudpersoners styrkor och brister.
Detta är ett sedan länge standardiserat grundrecept som alltid har samma mål i sikte, att tvinga huvudpersonen att ompröva vem hen är och vilken hens plats är i världen. Det är även ett grundrecept som gjort Disney till världens mest formulaiskt förutsägbara filmhus. Otaliga Disneyfilmer byggs upp enligt en dramaturgi där infantil glädje krossas av sorg för att sedan leda till insikter om ansvar och moral.
Oftast pekas en klassisk utvecklingshistoria ut som motivet till Disneys återkommande tematik: att den skeva och ömmande känslan av att växa upp bäst fångas genom förlust och påtvingad vuxenhet. Vissa har även menat att alltsammans hänger ihop med Walt Disneys mors tragiska bortgång. Hon omkom strax efter att ha flyttat in i ett hus tillsammans med Walts far (ett hus som var en gåva från den nyrike filmstudiogrundaren) på grund av ett fel i värmepannan. Händelsen har även pekats ut som en förklaring till att så få Disneyfilmer innehåller mödrar –karaktärer som Aladdins Jasmine, Skönheten och odjurets Belle eller Lilla sjöjungfruns Ariel växer alla upp med ensamstående pappor.
Hiro har inte heller någon mamma, ingen pappa heller för den delen heller, men en beskyddande storebror. Det är givetvis han som knappt 20 minuter in i filmen dör, efter att ha försökt rädda en professor i en brinnande byggnad.
Detta blir början på Giros påtvingat snabba uppväxt. Efter några veckors sörjande med Baymax som kurator på deltid inser han att någon tagit kontrollen över hans microbots och planerar något illasinnat. Han klär den luftfyllda sjukvårdsroboten i ny Iron Man-inspirerad dräkt (hade Disney inte redan ägt serieförlaget Marvel hade en stämningsansökan varit lika given som den här filmens träningsmontage), får förstärkning av storebroderns studentkompisar och bildar ett team av superhjältar. Det är en upptrappning och händelseutveckling som avvägs och rör sig framåt med en charmerande fart och på många vis lyckas bättre än merparten av andra superhjältefilmer med att etablera sina huvudpersoners styrkor och brister.
Den luftfyllda roboten Baymax blir liksom en näst intill perfekt blandning av emotionellt bollplank och comic relief. Bristen på personlighet blir en tillgång.
Där någonstans finns även hela tiden sorgen som ett dramatiskt drivmedel. Big Hero 6 släpper aldrig fokus på hur detta i grunden är en film om ett sorgearbete. Det är ett spår som givetvis är svårbalanserat mot superhjältegängets spännande och fartfyllda framfart. Och även ett spår som fått otaliga Disneyfilmer att antingen kännas klumpigt ödesdigra eller flamsigt lättsamma. Anledningen till att det aldrig stjälper helt och hållet ligger till stor del hos filmens uppblåsta själavårdare – den luftfyllda roboten Baymax blir liksom en näst intill perfekt blandning av emotionellt bollplank och comic relief. Hos den blir bristen på personlighet en tillgång och något som snarare får reflektera huvudpersonens emotionella tillstånd. En teknologisk avgrund som både vi och Hiro ser ner i men som därmed även ser tillbaka in i oss, och ger en trygg famn.
Disneys förra storfilm, suppersuccén Frost, gav den klassiska sagogenren en fantastisk twist genom att förvandla den hjältedådsivrande prinsen till en ondskefull oppurtunist och i stället låta äkta kärlek vara det som existerar mellan två systrar. En liknande frigörande underton finns i Big Hero 6. Här lämnas bekanta Disney-utsvävningar om familjen åt sidan för ett mer fritt tänkande kring ömsinthet och empati. Hiro har förlorat både syskon och föräldrar, likväl finner han tröst och gemenskap hos sina vänner. Och framför allt hos en vit fluffig robot fylld av luft. En mer framtidsoptimistisk bekämpning av Disneys traditionellla tragiska karaktärsöden har nog aldrig setts.