Om en knapp månad kommer Julianne Moore att vinna en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll för sin insats i det stillsamma Alzheimersdramat Still Alice. Moore förtjänar alla utmärkelser hon kan få – hon är en sensationell skådespelare som alltid är sevärd, oavsett sammanhang, och det är dessutom »hennes tur« att vinna nu efter en lång karriär med klassiska roller bakom sig och efter att ha varit nominerad tre gånger tidigare men aldrig vunnit.
Men hon får statyetten för fel film. Still Alice är ett värdigt prestigedrama av precis det slag som vinner priser, recenseras i snälla, välvilliga formuleringar och sedan för alltid glöms bort. Det enda minnesvärda i filmen är Moores prestation som den demensdrabbade collegeprofessorn vars liv och tillvaro obönhörligen och ledsamt vittrar bort; hennes rolltolkning är smakfull, sorglig och mänsklig, men filmen placerar henne på en piedestal, som att den bara finns till för att vara en showcase för hennes fantastiska talang. Tar man bort Moore från ekvationen återstår nästan ingenting.
Om Moore i Still Alice är en solist vars lågmälda och ödmjuka spel lockar fram sympati och medkänsla hos åskådarna, är hon i Maps to the Stars en maximalistisk enmansorkester som skrämmer bort halva publiken med sitt extra allt-spel.
Kontrastera detta med den film Julianne Moore borde vinna en Oscar för: David Cronenbergs Maps to the Stars, som har svensk biopremiär i dag. En svindlande, grotesk, tragikomisk saga om drömfabriken i Hollywood – en värld som enligt Cronenberg och manusförfattaren Bruce Wagner är sprängfylld av galningar, perversioner, våld och hybris. Maps to the Stars är en närmast mytologisk historia, hela tiden tangerande gravallvarliga saker som arvsynd, predestination och apokalyps. Den är överlastad med idéer, den är rörig och hänger knappt ihop – men jag är mycket förtjust i den, trots eller kanske tack vare alla skavanker. Det här är Cronenberg på härligt, syrligt humör, och det är hans bästa film på hur många år sedan som helst, kanske sedan Spider (2002), kanske till och med sedan eXistenZ (1999).
(Trailern är i vanlig ordning full av spoilers, så titta på egen risk. Filmen innehåller en hel del hemligheter och avslöjanden, och jag tror man får en bättre upplevelse om man vet så lite som möjligt om handlingen innan man ser den.)
I navet av detta perverterade Los Angeles hittar vi Julianne Moore, i rollen som Havana Segrand, en självupptagen, åldrande filmstjärna som lever på gamla minnen och meriter, och desperat försöker bli relevant igen. Runt henne kretsar vilsna själar som Mia Wasikowskas mystiska Agatha och Robert Pattinsons limochaufför Jerome, men filmen följer också en osympatisk tonårsstjärna och en new age-charlatan spelad av John Cusack. Persongalleriet är stort och spretande, men allt eftersom inser man att det mesta hänger ihop på något sätt.
Men det är Moores show från början till slut. Hon spelar ut hela sitt omfångsrika register när han porträtterar den ömsom patetiska, ömsom förhatliga Havana. Hysteri blandas med apati, grandiositet med krypande självömkan. Om Moore i Still Alice är en solist vars lågmälda och ödmjuka spel lockar fram sympati och medkänsla hos åskådarna, är hon i Maps to the Stars en maximalistisk enmansorkester som skrämmer bort halva publiken med sitt extra allt-spel. Det är en fröjd att bevittna.