Hur många bra serier har lagts ner i förtid? Hur många osentimentala tv-bolagschefer har till fansens förtret stirrat sig blinda på tittarsiffror, struntat i programmens kvaliteter och låtit bilan falla? Nej, vänta, räkna inte efter! Det är alltför deppigt att tänka på. Men vi har nog alla en handfull älsklingsprogram som vi tycker aldrig riktigt fick den chans eller erkännande som de förtjänat.
Senaste offren för den skoningslösa tv-döden är The Birthday Boys, vars självbetitlade IFC-program precis lagts ner efter två säsonger. Andra säsongen var bitvis fantastisk och jag är övertygad om att vi får se mer av sketchgruppen i framtiden, men det är frustrerande att se ett så bra program läggas ner samtidigt som så mycket annat mediokert innehåll bara rullar på i rutan år efter år.
Tempot är högt, scenerna lika roliga som förr, fingertoppskänslan i att återskapa och parodiera realityprogram bättre än någonsin.
För så funkar det ju också, i andra änden av spektrat: så länge som något är framgångsrikt (publik- eller reklammässigt) så tuffar det på, kvalitet be damned. Finns det något mer att berätta? Har vi verkligen inte uttömt alla intriger och karaktärer och skämt nu? Skitsamma, tittarsiffrorna är ju bra, vi kör på! Att få behålla sin show blir ett självändamål, oavsett om man har något mer att säga.
I ljuset av detta kändes det uppfriskande när Nick Kroll meddelade att hans sketchserie Kroll Show läggs ner efter den pågående tredje säsongen. Beslutet var Krolls, och han annonserade det redan under pressrundorna inför säsongspremiären. Det beror varken på dåliga tittarsiffror, konflikter med Comedy Central eller en kreativ dipp – han har helt enkelt kommit till vägs ände med sina återkommande rollfigurer, kramat ur det mesta av dem, och är nu redo att gå vidare med andra projekt.
Vi har hunnit avverka några avsnitt av den tredje säsongen nu, och om man var orolig för att avskedet skulle bli en slapp defilering in i mål har man fått tänka om. Tempot är högt, scenerna lika roliga som förr, fingertoppskänslan i att återskapa och parodiera realityprogram bättre än någonsin. Höjdpunkterna är redan många: vi har fått se Bobby Bottleservice genomgå en kreativ kris med sitt absurda Gigolo House, uppleva mer vardaglig skoldramatik i underbart egensinniga Wheels, Ontario, och stifta bekantskap med tuffa poliser i True Detective-osande Dead Girl Town. Och mycket mer. Kroll och kompani gör helt klart sitt bästa för att sluta på topp.
Förra säsongen uppmärksammade jag Jenny Slates medverkan i programmet, och nu på upploppet är det på sin plats att prisa Jon Daly, som varit med sedan starten och även långt innan Kroll Show blev Kroll Show gjort flera kortfilmer tillsammans med Kroll. Daly är precis som Slate ett komiskt geni som alltid ger en scen ett extra lager av energi och galenskap. Hans samspel med Kroll är i det närmaste perfekt, men även på egen hand är han fantastisk – en bra introduktion till hans stil är hans numera avstannade podcast Rafflecast, som är/var en experimentell blandning av humor, improvisation och musik.
För superfans av Kroll Show rekommenderar jag förresten den här timmen inspelad på 92nd Street Y i New York förra veckan, då Nick Kroll och John Mulaney intervjuades på scen som Oh Hello-gubbarna Gil Faizon och George St Geegland. Inte minst är det trevligt att se Mulaney i ett roligt sammanhang igen.
Kroll Show går på amerikanska Comedy Central.