För några veckor fick jag ett mail från en vän. Ämnesraden: »Från Deckard till dumburken.« I meddelanderutan: en länk till ett Youtubeklipp där Harrison Ford piercar talkshowprogramledaren Jimmy Fallons ena öra. Om man för en sekund bortser från den ganska bittra undertonen i ämnesraden, som insinuerar Harrison Fords stagnering som skådespelare, är det ett mail som rätt precist ringar in samtiden. Termen »Youtubeklipp« har nämligen gått från att innebära en videosekvens på en animerad dansande bebis till att betyda välproducerad och utstuderad amerikansk talkshow-underhållning.
Det kanske tydligaste exemplet på utvecklingen ägde rum tidigare i år då en tjej lade ut ett klipp där hon twerkade, ramlade ner på ett glasbord och började brinna. Klippet mejlades, twittrades, facebookades och hade snabbt setts av miljontals människor världen över. Sen kom twisten. Alltihop var fejk och iscensatt för talkshowen Jimmy Kimmel Live!. Ett fångat ögonblick som perfekt hade mallats och utformats som den typ av vardagsunderhållning vi älskar att skicka vidare.
Att talkshowunderhållning arbetar med spektakulära ögonblick är inget nytt. Redan 1966 stod Per Oscarsson och klädde av sig i Hylands hörna. Men vad som har förändrats i grunden är ändamålet för det spektakulära. Det handlar inte längre om att erbjuda tittare något kittlande. Istället är det en utveckling som tar sikte på morgondagens publik. Som i jakten på views och likes anpassar sitt innehåll för bästa delningspotential.
Det har blivit en standard med ett otroligt varierat resultat. Jimmy Fallons Late Night with Jimmy Fallon generar exempelvis en hel del fantastiska klipp som ofta tycks knyta an till den sketchform Fallon själv kommer ifrån i och med Saturday Night Live. (Ett härligt exempel är det skruvade »Let Us Play With Our Look« med Fallon och skådespelaren Anne Hathaway.) Samtidigt är frågan vad som händer med talkshowformatet i och med att innehållet görs mer sensationslystet.
I skrivande stund har klippet där Jimmy Kimmel avslöjar att det är han som ligger bakom twerkvideon knappt 2,7 miljoner fler visningar än originalversionen. Det säger något om det spektakulära. Att talkshowformen är på väg att förvandlas till en händelsedriven pr-maskin som vrider upp sig själv. Som krattar sin egen manege och sedan slår sig för bröstet som nöjd cirkusdirektör.
Det må låta mossigt men jag tror att det i grunden även handlar om en devalvering av dagens talkshowgäster. Om en utveckling där stjärnor inte mäktar med vara intressanta efter att deras stjärnglans förlorat sin lyster på grund av dåliga instagrambilder. Där är Jennifer Lawrence en frälsande röst. En superstjärna som lyser så starkt att talkshowredaktörerna inte ens behöver fundera på cirkusinramning. Det räcker med att hon trollbinder oss tittare genom att prata. Jag hoppas att det är framtiden.
Den andra vägen att vandra är givetvis mer show. Knasigare tv-händelser. För vem klickar inte på en länk som lockar med ett brinnande nummer där Rihanna smörjer in David Letterman i margarin? (Detta har ej hänt. Än.) Den vägen slutar samtidigt bara på ett sätt: I en rundgång där tv-utbudet sakta men säkert förvandlas till de knäppa japanska gameshows som man förr i tiden bara kunde se på, just det, Youtube.